En tjugo minuters bilresa utanför den thailändska småstaden Mae Sot ligger stadens soptipp. Denna illaluktande och ohälsosamma plats är hem åt ett par hundra personer som flytt undan misären i Burma. Hela familjer bor här i hus byggda av det material som går att finna på eller runt om soptippen. Trots att levnadsvillkoren är knappa så ger människorna på soptippen inte upp hoppet.
En buddistisk munk som bedriver ett projekt för att förbättra situationen för människorna på soptippen tar med oss dit en gråmulen dag i mitten av regnperioden. Ett tiotal kullar av skräp tar upp en yta stor som ett tiotal fotbollsplaner. Pappersförpackningar, bortkastade leksaker och söndriga kläder ligger hårt packade under våra fötter medan vi vandrar omkring på soptippen. Våra sandaler blir blöta när vi med jämna mellanrum sjunker ner ett par centimeter i sopbergen under oss. Med hjälp av en tolk berättar kvinnan Myand San om sitt liv på soptippen. ”Jag kom hit för tre år sen. I Burma kunde jag inte få mat för dagen så jag var tvungen att fly till Thailand. Här försörjer jag mig, precis som alla andra, genom att samla ihop plast och sälja den till en återvinningsfabrik i närheten. Pengarna därifrån räcker till att överleva för dagen. Livet här är bättre än livet i Burma” säger Myand San. Att människor har ett bättre liv på en soptipp än i sitt hemland säger en hel del om situationen i Burma idag.
Thailändska myndigheter förnekar människorna på soptippen både sjukvård och skolgång. Sjukdomar sprider sig lätt i den miljön och utan skolor finns få möjligheter för människorna att ta sig ur sin situation. En rad organisationer försöker därför tillhandahålla de resurser som saknas. Tillexempel tillhör munken vi kommit hit med en rörelse som driver en skola där barnen får lära sig läsa och skriva. Då människorna som bor här är illegala försöker thailändska myndigheter med jämna mellanrum köra bort dem. ”Polisen kommer två gånger om året. Då flyr vi till omkringliggande skogar. När vi kommer tillbaka igen har polisen rivit våra hus. Då är det bara att börja om på nytt igen” säger Myand San.
Alla vi träffar under vårt besök på soptippen vill helst vara någon annanstans. De drömmer alla om att kunna återvända till Burma, men militärdiktaturens förtryck och fattigdomen i landet gör att de inte kan resa hem igen. Den junta som styrt nationen i snart 50 år har gjort landet till ett utav de fattigaste i världen. Samtidigt pågår sedan årtionden tillbaka väpnade konflikter runt om i landet. De konflikterna tar sig främst uttryck genom ett krig mellan regimen och etniska motståndsgrupper i landets gränsområden. Som alltid är det de civila som drabbas värst av krigen. Att återvända till ett land som ser ut på det viset är inget alternativ för människorna på soptippen. Myand San är tydlig om den saken: ”Vi skulle ju knappast vara här om vi inte var tvungna till det”.
Trots all den misär som omger Myand San har hon en livsglöd som smittar av sig. Under vårt samtal med henne skrattar hon mycket. Ibland passar hon på att säga någon skämtsamt på burmesiska till sina vänner som sitter vid hennes sida. De fnissar till lite innan Myand San åter vänder sig till oss och fortsätter samtalet. ”Vi hjälper varandra här och gör det bästa av situationen. Vi tänker inte ge upp” avslutar Myand San.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar