Motståndet fortsätter i det tysta

Jag och Carina hade med en artikel i senaste nummret av Libertas. Ni kan läsa den här:

Traditionsenligt klädd i orange möter King Zero oss med ett stort leende. Lite blygt ursäktar vi oss för att vi väckt honom från hans middagstupplur. "Det gör inget", replikerar han, "jag pratar gärna". King Zero, en buddistisk munk från Burma, befinner sig i exil i Mae Sot på thailändska sidan av den thai-burmesiska gränsen. Vi befinner oss på tredje våning i det centralt belägna bibliotek som är hans hem sedan en tid tillbaka. Tillsammans med andra munkar arbetar King Zero för att förbättra villkoren för burmesiska migrantarbetare och det lilla biblioteket är bara en av de verksamheter han använder sin tid till. King Zero bjuder oss att slå oss ned i soffan i det spartanskt inredda rummet och fortfarande med ett leende på läpparna inleder han sin historia.

King Zero var en av de ledande munkarna under protesterna mot den burmesiska militärregimen i september 2007, de demonstrationer som kom att kallas saffransrevolutionen efter färgen på munkarnas dräkter. När protesterna slogs ner av regimen tvingades King Zero att gömma sig och slutligen till att fly landet. Vårt samtal rör sig kring de händelserna och vad som har hänt med munkarnas protester sedan saffranupproret kraftigt slogs ned av militärregimen. Har protesterna upphört eller är det bara media som har valt att titta åt ett annat håll?

I september 2007 såg en hel värld med spänning på hur modiga munkar under några veckor vågade trotsa en av världens hårdaste militärdiktaturer. Vad som började som små utsprida protester växte snabbt till kilometerlånga demonstrationståg där munkarna gick sida vid sida med studenter, arbetare och andra som tröttnat på diktaturens ständiga förtryck. Hela världen höll andan när de fredliga demonstationerna besvarades med eld. Men efter att Rangoons gator färgats röda av blod var det som om all luft gått ur omvärlden. Högljuda protester mynnade ut i en tystnad likt den som rått innan upproret. Diktaturen återgick till business as usual och tidningsrubriker om Burma blev allt mer sällsynta utanför landets gränser. King Zero var en av alla de tusentals munkar som tvingades fly efter att protesterna slagits ned. ”I två månader gömde jag mig innan jag insåg att den enda lösningen var att fly landet. Klädd i civila kläder lyckades jag så småningom ta mig över gränsen till Thailand” förklarar King Zero.

Han talar snabbt och med låg röst och det krävs en viss ansträngning för att hänga med. Men hans berättelse är livfull och förutom hans egna erfarenheter från protesterna framgår en sak med tydlighet under vårt samtal, munkarnas motstånd har på intet sätt dött ut. ”Vi fortsätter vår kamp därför att vi måste. Vi har helt enkelt inget val. Tror vi på folkmakt är kamp mot militärdiktaturen den enda lösningen” konstaterar King Zero. Buddistiska munkar är högt aktade i Burma och att inte visa dem högsta tänkbara respekt anses ge dåligt karma. I ett land där militärregimen trakasserar alla som gör motstånd är det emellertid aldrig ofarligt att kämpa för demokrati. Tillslagen mot templen har fortsatt även efter saffransrevolutionen och munkar har misshandlats av militären. ”Tvåhundrafemtiotvå munkar sitter nu i fängelse för sin politiska verksamhet. Det är klart att vi är rädda, men vi fortsätter ändå att kämpa” berättar King Zero.
För oss som är uppväxta i en demokrati med tvåhundra år av fred bakom sig kan det vara svårt att förstå hur människor likt munkarna i Burma orkar fortsätta. För trots all brutalitet från regimen har hoppet inte försvunnit för King Zero. ”Vi hoppas på ett nytt uppror. Viljan hos folket finns, alla har tröttnat på diktaturen.”

Vi undrar varför media så sällan rapporterar om den kamp som fortfarande pågår i Burma och hur det kommer sig att vi aldrig får läsa om munkarnas fortsatta protester mot militärregimen. Det är utan vidare så att när skottlossningen i Rangoon tystnat och blodet torkats bort från gatorna så upphörde även det nyhetsvärde som fick lösnummer sålda i massupplagor. När det inte finns några blodiga bilder att klistra in på första sidan är det inte längre intressant att rapportera om den kamp som pågår varje dag, år efter år. Men King Zero blir fundersam när ämnet berörs. ”Militärens brutalitet under Saffransupproret krossade inte motståndet med det tvingades oss munkar att ändra strategi. Motståndet gick från att ha bestått av demonstrationer på gatorna till att vara baserat på underjordiskt arbete. Att vi inte syns lika mycket i media är en del av den strategi vi valt. Media kan ha både för och nackdelar. Numer väljer vi själva när media ska få reda på vad vi gör.” Logiken är enkel. Den information som media tar del av når även fram till militärregimen. Enligt King Zero är medias tystnad efter protesterna 2007 är inte enbart en konsekvens av ointresse från omvärlden utan även en medveten vald strategi.

Vi lämnar King Zeros hem med blandade känslor. Ilskan över militärdiktaturens brutalitet blandas med entusiasm och optimism. Styrkan och människokärleken som gör att King Zero och de andra munkarna orkar fortsätta väcker ett hopp om förändring. När människor likt munkarna i Burma, som lever med ständig rädsla för arresteringar och misshandel, kan fortsätta kämpa så borde vi kunna det också. Aung San Suu Kyis uppmaning ”använd er frihet för att främja Burmas” känns mer aktuell än någonsin.

Mikael M Karlsson
Carina Brandow