Burma i mitt hjärta

"Jag vill att allt detta ska ta slut, jag vill se ett Burma i fred och frihet. Det hoppet är vad som får mig att fortsätta kampen, varje dag."

2010-11-30T09:48:00.000+01:00

Svenska freds tidning, PAX, har med en bra artikel om Burma i sitt senaste nummer. Det handlar främst om bluffvalet som gick av stapeln tidigare denna månad, men även kriget mot etniska minoriteter och kraven på att ställa juntan inför internationell domstol tas upp. Ni kan läsa artikeln här.

Er nya startsida

2010-11-29T13:35:00.000+01:00

S-studenters Burmautskott har en ny hemsida. Ni finner den på burmautskottet.se. Där står allt ni behöver veta.

Redo för kompromisser, men inte angående politiska fångar

2010-11-20T10:30:00.000+01:00

Aung San Suu Kyi sa i en intervju i BBC igår att hon är redo för att föra en dialog med juntan. Parterna står dock långt ifrån varandra. Trotts det bluffval som genomfördes i Burma för två veckor sedan är det samma gamla generaler som håller i makten och de kommer motsätta sig alla viktiga steg mot demokrati. En av de frågor som kommer vara svårast att lösa, och som är en av de mest centrala om man vill se en demokratisk utveckling, är frågan om frigivandet av Burmas 2203 politiska fångar. Ni kan läsa mer här.

Schibbye om barnsoldater

2010-11-18T17:33:00.000+01:00

Martin Schibbye har skrivit ett bra reportage till Omvärlden om barnsoldater i Burma. Ni kan läsa reportaget här.

När pengar finnas att tjäna försvinner all moral

2010-11-15T23:58:00.001+01:00

Dokument inifrån visade igår en bra dokumentär om Burma. På 50 minuter hinner den med att behandla en rad teman. Allt från internätets möjligheter och problem till hur oppositionen arbetar vidrörs. Fokus ligger dock på hur multinationella företag utnyttjar situationen i Burma för egen vinning. Konsekvensen blir ett både symboliskt och ekonomiskt stöd till juntan i Burma. Priset för betalas av befolkningen i Burma. Ni kan se dokumentären här.

Intervju med Aung San Suu Kyi

2010-11-15T21:34:00.000+01:00

Jag försökte att inte gråta när jag såg det här. Det gick sådär.

Frihet för Suu Kyi, men Burmas frihet lär dröja

2010-11-13T22:26:00.002+01:00

Precis innan det var dags för mig att gå till jobbet idag nåddes jag av den trevliga nyheten att Aung San Suu Kyi har frigivits. Det är såklart en bra nyhet. Aung San Suu Kyi har suttigt i husarrest 15 av de senaste 21 åren. Hur stor hennes frihet verkligen kommer att bli återstår att se. Troligt är att hon kommer ha problem med att resa i landet och att juntan när som helst kommer att kunna arrestera henne igen om de anser att hon utgör ett för stort hot mot deras maktinnehav.

Jag vill inte vara cynisk, men jag tror tyvärr att det inte var en handling av välvilja eller en vilja till öppning mot demokrati som gjorde att hon frigavs. Tvärtom snarare. Juntan i Burma genomförde förra helgen ett val som på förhand riggats så att juntan inte skulle kunna förlora makten. USDP, juntans eget parti, vann valet utan att demokratirörelsen hade någon chans att på allvar utmana dem. Övergreppen har eskalerat den senaste veckan och inget tyder på att förtrycket mot befolkningen kommer att minska. Många internationella experter driver tesen att Aung San Suu Kyis frisläppande är ett sätt för juntan att försöka ta uppmärksamheten ifrån det odemokratiska valet och våldet som följt i dess spår. Med Aung San Suu Kyi fri är det lättare att vinna legitimitet för sin politik, trots att 2200 andra personer fortfarande sitter fängslade för sina politiska åsikter. Troligen tänker juntan så att det de som de vinner i internationell PR är värt mer än de hot som Aung San Suu Kyi kan utgöra nu efter valet.

Vad omvärlden nu måste göra är att inte gå på bluffen om att regimen håller på att förändras till det bättre. Tvärtom måste pressen på juntan öka. Endast så kan vi bana vägen för en framtid där hela Burma folk från uppleva den frihet som Aung San Suu Kyi nu i alla fall tycks ha fått ett litet smakprov av.

Jesper Bengtsson skriver klokt om frigivandet här.

Spännande väntan, i Göteborg likväl som i Rangoon

2010-11-12T15:25:00.004+01:00

Aung San Suu Kyi sitter i husarrest. Det har hon gjort i över 15 av de senaste 20 åren. Senaste domen emot henne gavs efter att en amerikansk man simmat till hennes hus i Rangoon och brutit husarresten. Men uppenbart är att det bara var ett svepskäl för juntan att hålla hennes fängslad över valet som gick av stapeln i lördags. Hade hon varit fri hade hon utgjort ett för stort hot emot juntan i valet. Nu är det sagt att hon ska släppas imorgon. Rykten har förekommit som säger att hon kommer släppas redan idag, men dessa har tillbakavisats. Oavsett om valet redan är över så utgör Aung San Suu Kyi fortfarande ett hot emot regimen. Man ska därför inte lita helt hundra procentigt på om hon verkligen kommer friges, juntan kan komma att hitta på ett nytt svepskäl för att hålla henne fängslad. Oavsett vad så har juntan fortfarande ett intresse att starkt reglera hennes rörelsefrihet. Även om hon kommer slippa husarresten, kommer hon troligen förbjudas att resa fritt och träffa vem hon vill.

Förväntansfulla människor samlas nu utanför hennes hem i Rangoon. Läs mer här. Även omvärlden väntar nu med spänning på vad som ska hända. Här i Göteborg sitter jag klistrad framför datorn och försöker följa händelseutvecklingen. Jag återkommer med uppdateringar om vad som sker.

Enighet ger styrka

2010-11-11T09:20:00.000+01:00

De Rödgröna här i Sverige har länge krävt hårdare tag emot regimen i Burma. Nu höjs även röster inom borgerligheten med krav på det samma. Det är bra. Det är mycket bra. Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter är ingen höger-vänsterfråga.

Motståndet fortsätter i det tysta

2010-11-11T08:59:00.001+01:00

Jag och Carina hade med en artikel i senaste nummret av Libertas. Ni kan läsa den här:

Traditionsenligt klädd i orange möter King Zero oss med ett stort leende. Lite blygt ursäktar vi oss för att vi väckt honom från hans middagstupplur. "Det gör inget", replikerar han, "jag pratar gärna". King Zero, en buddistisk munk från Burma, befinner sig i exil i Mae Sot på thailändska sidan av den thai-burmesiska gränsen. Vi befinner oss på tredje våning i det centralt belägna bibliotek som är hans hem sedan en tid tillbaka. Tillsammans med andra munkar arbetar King Zero för att förbättra villkoren för burmesiska migrantarbetare och det lilla biblioteket är bara en av de verksamheter han använder sin tid till. King Zero bjuder oss att slå oss ned i soffan i det spartanskt inredda rummet och fortfarande med ett leende på läpparna inleder han sin historia.

King Zero var en av de ledande munkarna under protesterna mot den burmesiska militärregimen i september 2007, de demonstrationer som kom att kallas saffransrevolutionen efter färgen på munkarnas dräkter. När protesterna slogs ner av regimen tvingades King Zero att gömma sig och slutligen till att fly landet. Vårt samtal rör sig kring de händelserna och vad som har hänt med munkarnas protester sedan saffranupproret kraftigt slogs ned av militärregimen. Har protesterna upphört eller är det bara media som har valt att titta åt ett annat håll?

I september 2007 såg en hel värld med spänning på hur modiga munkar under några veckor vågade trotsa en av världens hårdaste militärdiktaturer. Vad som började som små utsprida protester växte snabbt till kilometerlånga demonstrationståg där munkarna gick sida vid sida med studenter, arbetare och andra som tröttnat på diktaturens ständiga förtryck. Hela världen höll andan när de fredliga demonstationerna besvarades med eld. Men efter att Rangoons gator färgats röda av blod var det som om all luft gått ur omvärlden. Högljuda protester mynnade ut i en tystnad likt den som rått innan upproret. Diktaturen återgick till business as usual och tidningsrubriker om Burma blev allt mer sällsynta utanför landets gränser. King Zero var en av alla de tusentals munkar som tvingades fly efter att protesterna slagits ned. ”I två månader gömde jag mig innan jag insåg att den enda lösningen var att fly landet. Klädd i civila kläder lyckades jag så småningom ta mig över gränsen till Thailand” förklarar King Zero.

Han talar snabbt och med låg röst och det krävs en viss ansträngning för att hänga med. Men hans berättelse är livfull och förutom hans egna erfarenheter från protesterna framgår en sak med tydlighet under vårt samtal, munkarnas motstånd har på intet sätt dött ut. ”Vi fortsätter vår kamp därför att vi måste. Vi har helt enkelt inget val. Tror vi på folkmakt är kamp mot militärdiktaturen den enda lösningen” konstaterar King Zero. Buddistiska munkar är högt aktade i Burma och att inte visa dem högsta tänkbara respekt anses ge dåligt karma. I ett land där militärregimen trakasserar alla som gör motstånd är det emellertid aldrig ofarligt att kämpa för demokrati. Tillslagen mot templen har fortsatt även efter saffransrevolutionen och munkar har misshandlats av militären. ”Tvåhundrafemtiotvå munkar sitter nu i fängelse för sin politiska verksamhet. Det är klart att vi är rädda, men vi fortsätter ändå att kämpa” berättar King Zero.
För oss som är uppväxta i en demokrati med tvåhundra år av fred bakom sig kan det vara svårt att förstå hur människor likt munkarna i Burma orkar fortsätta. För trots all brutalitet från regimen har hoppet inte försvunnit för King Zero. ”Vi hoppas på ett nytt uppror. Viljan hos folket finns, alla har tröttnat på diktaturen.”

Vi undrar varför media så sällan rapporterar om den kamp som fortfarande pågår i Burma och hur det kommer sig att vi aldrig får läsa om munkarnas fortsatta protester mot militärregimen. Det är utan vidare så att när skottlossningen i Rangoon tystnat och blodet torkats bort från gatorna så upphörde även det nyhetsvärde som fick lösnummer sålda i massupplagor. När det inte finns några blodiga bilder att klistra in på första sidan är det inte längre intressant att rapportera om den kamp som pågår varje dag, år efter år. Men King Zero blir fundersam när ämnet berörs. ”Militärens brutalitet under Saffransupproret krossade inte motståndet med det tvingades oss munkar att ändra strategi. Motståndet gick från att ha bestått av demonstrationer på gatorna till att vara baserat på underjordiskt arbete. Att vi inte syns lika mycket i media är en del av den strategi vi valt. Media kan ha både för och nackdelar. Numer väljer vi själva när media ska få reda på vad vi gör.” Logiken är enkel. Den information som media tar del av når även fram till militärregimen. Enligt King Zero är medias tystnad efter protesterna 2007 är inte enbart en konsekvens av ointresse från omvärlden utan även en medveten vald strategi.

Vi lämnar King Zeros hem med blandade känslor. Ilskan över militärdiktaturens brutalitet blandas med entusiasm och optimism. Styrkan och människokärleken som gör att King Zero och de andra munkarna orkar fortsätta väcker ett hopp om förändring. När människor likt munkarna i Burma, som lever med ständig rädsla för arresteringar och misshandel, kan fortsätta kämpa så borde vi kunna det också. Aung San Suu Kyis uppmaning ”använd er frihet för att främja Burmas” känns mer aktuell än någonsin.

Mikael M Karlsson
Carina Brandow

Väntad utvecklingen efter valet

2010-11-10T09:09:00.003+01:00

Söndagens val i Burma var ett spel för gallerierna. Juntan använde både hängslen och livrem för att försäkra sig om att man inte skulle förlora makten i detta val. Processen var riggad till deras fördel från början till slut. Vad valresultatet blev vet vi inte exakt än, men oppositionen (den lilla del av oppositionen som valde att ställa upp i valet) har redan erkänt sig besegrad.

Vad juntan vill åstadkomma med detta val är att lura omvärlden till att man har demokrati och därigenom vinna legitimitet, utan att juntans makt för den sakens skull utmanats. Det viktiga nu är att omvärlden inte låter sig förföras av detta skådespel. Men tyvärr är omvärlden splittrad i frågan. Mönstret känns igen, det är de länder som brukar vara hårdförda mot juntan som kritiserar detta val och de länder som brukar vara slapphänta mot juntan applåderar. USA har kraftfullt fördömt valet, EU likaså och FN kom i förra veckan med ett mycket kritiskt uttalande. Problemet är att Burmas grannländer tyvärr, som så många gånger förr, håller juntan under armarna. Kina uttalande sig för någon dag mycket positivt till valet och sa att man såg det som ett steg i riktning mot demokrati. ASEAN, Sydostasiens samarbetsorganisation, har gjort ett likande uttalade. Från svenskt håll är det tyst i frågan. Carl Bildt väljer som så många gånder förr att hellre skriva blogginlägg än göra offentliga uttalanden. Ni kan läsa kommentaren på hans blogg här. Återigen tycks det som om Bildt hoppas att någon annan (läs: EU) ska tala för honom så han slipper höja rösten själv. Ett hastigt hopskrivet blogginlägg är inte nog från en utrikesministers i en så viktig fråga.

Flyktingarna skickas tillbaka

2010-11-10T08:56:00.002+01:00

Efter valet i söndags utbröt det stridigheter i karenstaten i östra Burma. Tiotusentals människor flydde över gränsen till Thailand. Flyktingarna skickas nu tillbaka över gränsen till Burma, till en situation som är ytterst osäker. S-studenters Carina Bandow kommenterar händelseutvecklingen här.

Flyktingströmmarna har växt

2010-11-09T10:34:00.003+01:00

I förrgår var det val i Burma. Det har kommit uppgifter från östra Burma om att militären med våld tvingade väljare att rösta på juntakopplade partier. Därför ska en väpnad grupp, troligen en utbrytargrupp från Democratic Karen Buddhist Army, tagit kontroll över vissa områden. Juntan ska ha besvarat händelsen så som man brukar göra, genom att skicka dit soldater. Som en konsekvens av stiridigheterna har tusentals människor tvingats fly över gränsen till Thailand. Över 20 000 personer lär ha flytt över gränsen. Situationen är mycket kritisk och kan komma att förvärras drastiskt om det vill sig illa. Burmautskottets koordinator Frida Perjus befinner sig i Mae Sot och medverkar med en intervju i P1 om händelseutvecklingen. Lyssna här. Frida uppdaterar också sin blogg regelbundet med rapporter om händelseutvecklingen. Sara Gärtner som också befinner sig i Mae Sot delger en gripande skildring från flyktinglägret här.

Val och våld

2010-11-08T10:32:00.003+01:00

Igår var det val i Burma. Det första valet på 20 år. Tyvärr var detta val inte ett steg i riktning mot demokrati, juntan hade riggat valet från början till slut. Valresultatet är inte presenterat ännu, men det är klart på förhand att det endast är något av de två partierna kopplade till juntan som kommer ha något inflytande efter valet. Större delen av oppositionen väljer att bojkotta valet i protest mot de orättvisa spelreglerna inför valet. Ni kan läsa mer om valet här.

I skuggan av valet utspelar sig våldsamheter i östra Burma. En väpnad grupp från Karenfolket strider emot regeringssoldater. 7000 burmeser uppges ha flytt över till Thailändska staden Mae Sot. Läs mer här.

S-studenters Burmautskott har ett flertal medlemmar som befinner sig i Mae Sot på Thai-burmesiska gränsen. Vår koordinator Frida Perjus uppdaterar regelbundet sin blogg med information och analyser både om valet och våldsamheterna längs gränsen, ni kan läsa hennes blogg här.

Livet på en soptipp

2010-10-25T23:29:00.002+02:00

En tjugo minuters bilresa utanför den thailändska småstaden Mae Sot ligger stadens soptipp. Denna illaluktande och ohälsosamma plats är hem åt ett par hundra personer som flytt undan misären i Burma. Hela familjer bor här i hus byggda av det material som går att finna på eller runt om soptippen. Trots att levnadsvillkoren är knappa så ger människorna på soptippen inte upp hoppet.

En buddistisk munk som bedriver ett projekt för att förbättra situationen för människorna på soptippen tar med oss dit en gråmulen dag i mitten av regnperioden. Ett tiotal kullar av skräp tar upp en yta stor som ett tiotal fotbollsplaner. Pappersförpackningar, bortkastade leksaker och söndriga kläder ligger hårt packade under våra fötter medan vi vandrar omkring på soptippen. Våra sandaler blir blöta när vi med jämna mellanrum sjunker ner ett par centimeter i sopbergen under oss. Med hjälp av en tolk berättar kvinnan Myand San om sitt liv på soptippen. ”Jag kom hit för tre år sen. I Burma kunde jag inte få mat för dagen så jag var tvungen att fly till Thailand. Här försörjer jag mig, precis som alla andra, genom att samla ihop plast och sälja den till en återvinningsfabrik i närheten. Pengarna därifrån räcker till att överleva för dagen. Livet här är bättre än livet i Burma” säger Myand San. Att människor har ett bättre liv på en soptipp än i sitt hemland säger en hel del om situationen i Burma idag.

Thailändska myndigheter förnekar människorna på soptippen både sjukvård och skolgång. Sjukdomar sprider sig lätt i den miljön och utan skolor finns få möjligheter för människorna att ta sig ur sin situation. En rad organisationer försöker därför tillhandahålla de resurser som saknas. Tillexempel tillhör munken vi kommit hit med en rörelse som driver en skola där barnen får lära sig läsa och skriva. Då människorna som bor här är illegala försöker thailändska myndigheter med jämna mellanrum köra bort dem. ”Polisen kommer två gånger om året. Då flyr vi till omkringliggande skogar. När vi kommer tillbaka igen har polisen rivit våra hus. Då är det bara att börja om på nytt igen” säger Myand San.

Alla vi träffar under vårt besök på soptippen vill helst vara någon annanstans. De drömmer alla om att kunna återvända till Burma, men militärdiktaturens förtryck och fattigdomen i landet gör att de inte kan resa hem igen. Den junta som styrt nationen i snart 50 år har gjort landet till ett utav de fattigaste i världen. Samtidigt pågår sedan årtionden tillbaka väpnade konflikter runt om i landet. De konflikterna tar sig främst uttryck genom ett krig mellan regimen och etniska motståndsgrupper i landets gränsområden. Som alltid är det de civila som drabbas värst av krigen. Att återvända till ett land som ser ut på det viset är inget alternativ för människorna på soptippen. Myand San är tydlig om den saken: ”Vi skulle ju knappast vara här om vi inte var tvungna till det”.

Trots all den misär som omger Myand San har hon en livsglöd som smittar av sig. Under vårt samtal med henne skrattar hon mycket. Ibland passar hon på att säga någon skämtsamt på burmesiska till sina vänner som sitter vid hennes sida. De fnissar till lite innan Myand San åter vänder sig till oss och fortsätter samtalet. ”Vi hjälper varandra här och gör det bästa av situationen. Vi tänker inte ge upp” avslutar Myand San.

"Det finns inga politiska fångar i Myanmar"

2010-10-24T10:02:00.002+02:00

Burmas FN ambassadör Thant Kyaw sa i onsdags att Myanmar (Burma) inte har några politiska fångar och att valet den 7 november kommer ske fritt och demokratiskt. Läs mer här.

Så talar diktaturens kreatur.

Undangömda generaler

2010-10-22T13:09:00.001+02:00

2005 byte Burma huvudstad från Rangoon till en nybyggd stad mitt i djungeln med namn Naypyidaw. Det har tidigare varit mycket svårt för utlänningar att besöka huvudstaden. Byggandet skedde i största hemlighetsmakeri och till en prislapp som aldrig offentliggjorts (den enda vi vet är att den är mycket stor). Det finns flera spekulationer kring varför militärjuntan valde att flytta huvudstaden. Den jag håller för troligast är att den paranoida regimen i Burma vill flytta så långt ifrån ett folk som de vet blir allt mer upprörd över generalernas politik. Martin Schibbye skrev i måndags en artikel i SvD som innehöll följande citat "När landet skakades av ett uppror 1988 omringades ministerinerna i Rangoon. Men när munkarna tog till gatorna i saffransrevolutionen 2007 satt generalerna i trygghet 45 mil norrut." Ni kan läsa hela hans artikel här.

Nya symboler, samma innehåll

2010-10-22T09:06:00.003+02:00

Maskeraden fortsätter. Valet i Burma den 7 november handlar om att juntan vill ömsa skin och framstå som rättfärdiga civila ledare. För att lyckas med det försöker de göra en så kallad extrem makeover. Uniformerna har gömts undan i garderoberna och istället har generalerna satt på sig slips och kavaj. Igår kom nyheten att ytterligare ett steg tagits i detta skådespel. Landets symboler så som flaggan, nationalsången och statsvapnet ska bytas ut mot nya symboler. Allt för att ge sken av att någonting har förändrats i Burma. Vad som däremot borde förändras, politiken, förblir den samma. Förtrycket består, attackerna mot de etniska minoriteterna fortsätter i oförminskad skala och de personer som styrt landet med en järnhand de senaste årtiondena kommer förbli vid makten. Vi som hoppas på en förändring på de områdena har inte mycket att hoppas på när det kommer till valet om två veckor.

Samtal i TV4 om Aung San Suu Kyi

2010-10-20T23:37:00.001+02:00

Debbie Stothardt från Altsean och frijournalisten Jesper Bengtsson medverkade idag i ett samtal om Aung San Suu Kyi som sändes i TV4. Ni kan se programmet här.

Utblick ger inblick i Mae Tao Clinic

2010-10-19T23:11:00.004+02:00

Nyligen fick jag en artikel publicerad på utblick.org. Ni kan läsa artikeln här.

Valet ska ske utan utländsk insyn

2010-10-19T18:46:00.000+02:00

Igår meddelande juntan att inga utländska medier eller valobservatörer kommer tillåtas övervaka valet den 7 november. De diplomater och FN-tjänstemän som redan befinner sig i Burma kommer dock få övervaka valet, men tittar man noggrannare på detta så är det uppenbart att de diplomater och FN representanter som redan finns inne i landet är alldeles för få för att kunna övervaka hela valet. Dessutom är dessa personer där med tillstånd av juntan och till synes och sist är det juntan som bestämmer vad de får se och inte se. Beslutet om att inte släppa in fler utländska valobservatörer och journalister är alltså uppenbart ett sätt för regimen att försöka dölja vad som egentligen händer i valet. Det är ett beslut som inte är särskilt förvånande. Hela valet är uppenbart riggat för att juntan inte ska kunna förlora makten och det är det generalerna inte vill att omvärlden ska få veta.

Jag har tidigare skrivit om valet här.

Burma + frihet = sant?

2010-10-18T21:25:00.002+02:00

Nja, Burma är knappast ett land som rimmar särskillt väl med allt vad politisk frihet innebär. Men däremot passar tidningen Frihet och Burma jättebra ihop. Ni kan se ett bevis på det här.

Parodi på demokrati

2010-10-17T21:57:00.001+02:00

Jag har skrivit en krönika till S-studenters hemsida om valet i Burma. Ni kan läsa den här.

Storsatsning om Burma i DN

2010-10-07T10:27:00.000+02:00

Dagens Nyheter lyfter idag fram händelseutvecklingen i Burma. Bland annat har det med en stor intervju med Aung Moe Zaw som är ledare för det socialdemokratiska partiet i den burmesiska demokratirörelsen, DPNS. Ni kan läsa intervjun här. Därutöver går det att klicka sig fram till ett flertal analyser, reportage och faktarutor om situationen i Burma. Läs och begrunda.

Vägen bort från soptippen

2010-10-03T22:54:00.004+02:00

I fredags publicerade Dagens ETC ett reportage jag skrivit. Ni kan läsa det här:

På Mae Sots soptipp bor ett par hundra burmesiska flyktingar. Primitiva hus, byggda av det som går att finna på och runtom soptippen, är det som människorna här kallar sitt hem. En rad NGO:s jobbar för att förbättra situationen för människorna på soptippen. Goda ambitioner räcker dock inte alltid hela vägen fram och flera projekt har slutat resultatlöst, men människorna på soptippen vägrar ge upp hoppet.

Myand San är en person som sprider glädje omkring sig. Jag träffar henne i hennes hem på soptippen en gråmulen dag i mitten av regnperioden. Under vårt samtal vänder hon sig flera gånger om och säger något skämtsamt på burmesiska till sina grannar som sitter vid hennes sida. De fnissar till lite innan Myand San vänder sig om mot mig igen och fortsätter samtalet. Min tolk översätter åt mig medan hon berättar om sitt liv på soptippen.
- Jag kom hit för tre år sedan. Det gick inte att överleva i Burma. Fattigdomen gjorde att jag inte hade mat för dagen. Här är livet bättre. Genom att samla plast och sälja till en återvinningsfabrik i närheten tjänar jag det dubbla mot vad jag gjorde i Burma, förklarar Myand San för oss.
Då burmeserna här på soptippen vistas illegalt i Thailand är polisernas trakasserier ett ständigt överhängande hot.
- Poliserna kommer två gånger om året. Då lämnar vi allt vi har för att ta skydd i området runt omkring. När vi kommer tillbaka till soptippen har de rivit allt. Då får vi börja om från början igen, säger Myand San.

Flera försök har gjorts för att förbättra situationen för människorna på soptippen. Myand San berättar om organisationer som kommer med mat och vatten lite då och då. Det lindrar kanske ett visst lidande för stunden, men någon långsiktig förändring leder det inte till.
- Förut kommer det en organisation som delade ut vatten med jämna mellanrum, men nu kommer de allt mer sällan. I en butik ett par kilometer bort kan vi köpa mat och vatten, men pengarna räcker inte alltid till både och. Då tvingas vi dricka vattnet från sjön här alldeles intill, men det vattnet är smutsigt och luktar illa, säger Myand San.
En del mer långsiktiga projekt har dock genomförts. Tyvärr har även en del av dessa slutat med samma dystra resultat som exemplet med vattenutdelningen ovan. Storslagna projekt har gått av stapeln där man försökt flytta de som bor här härifrån, men man har glömt bort att människor behöver försörja sig för att kunna överleva. Genom att sälja plasten här på soptippen får personer som bor här ändå pengar till mat för dagen. Därför har de flyttat tillbaka hit igen när de inte lyckats hitta något nytt sätt att försörja sig på i sina nya hemtrakter.

Buddistmunken King Zero som tagit med mig ut till soptippen försöker att lära sig från de negativa erfarenheterna. Han tror absolut att det är möjligt att kunna få till stånd en mer långsiktig förändring än vad som lyckas med hitintills.
- Jag och mina vänner har startat upp en skola på 40 minuters gångavstånd härifrån. Där ger vi barnen möjligheten att lära sig läsa och skriva. De vuxna lär vi sy så att de senare ska kunna få anställning i någon av de många textilfabrikerna runt om Mae Sot. Att de ska kunna försörja sig själva i framtiden är helt avgörande för om vi ska lyckas förändra något, förklarar King Zero för mig.
Alla vi träffar under vårt besök på soptippen uttrycker en stark vilja att få leva sina liv någon annanstans. Myand San sammanfattar det på det hela genom att säga:
- Vi skulle ju knappast vara här om vi inte var tvungna till det.
Om King Zeros och de andra munkarnas projekt kommer innebära att de lyckas ta sig ifrån soptippen återstår att se.

En artikel alla borde läsa

2010-10-01T13:31:00.002+02:00

Win Tin är en av ledarfigurerna inom NLD, det ledande partiet i demokratirörelsen. För sin kamp för frihet har han fått spendera 19 år i fängelse, men nu är han fri. Som så många andra modiga demokratikämpar har han inte låtigt fångenskapen skrämma honom till tystnad. Nu använder han sin frihet för att främja Burmas frihet. Bland annat försöker han uppmärksamma omvärlden på de osjysta omständigheterna kring valet som ska gå av stapeln i höst. Ni kan läsa en artikel av honom här.

Efter valet är för sent!

2010-09-30T22:59:00.000+02:00

Imorse skrev jag om hur kritiken mot juntans bluffval växer. Juntan är på inte sätt immuna emot press från omvärlden, problemet är bara att rätt sorts press inte kommit tillstånd än. Ett exempel på att press utifrån har betydelse fick vi idag när juntan försökte gå omvärldens krav till mötes, i alla fall lite grann, och lova att Aung San Suu Kyi ska släppas efter valet. Detta är ett försök från omvärlden att mildra kritiken, men löftet är långt ifrån nog. Att släppa Aung San Suu Kyi efter valet är försent. Ska valet ha någon som helst trovärdighet är det ett absolut krav att Aung San Suu Kyi och alla politiska fånga friges och tillåts delta på lika villkor. Allt annat är oacceptabelt.

Kritiken växer, men räcker det?

2010-09-30T09:23:00.001+02:00

Juntan i Burma planerar som bekant att genomföra ett val den 7 november i år. Att ett val ska hållas låter kanske positivt, men tyvärr kommer detta val inte föra med sig något gott för det burmesiska folket. Juntan har på ett mycket effektivt sätt sett till att omöjliggöra för oppositionen att utmana deras maktinnehav. Partier som har folk som sitter i fängelse förbjuds att delta och i ett land som Burma, med omkring 2200 politiska fångar, så har så gott som alla partier i demokratirörelsen medlemmar som sitter i fängelse. Censur i media och våld emot etniska minoriteter tycks snarare ha ökat än lättat sedan processen kring valet inleddes. 25 % av platserna i parlamentet och viktiga funktioner så som presidenten och överbefälhavaren är reserverade för juntan. Att någon på allvar skulle kunna utmana militärregimen under sådana omständigheter är en falsk förhoppning. Skälet till att juntan försöker genomföra detta val är att de vill vinna omvärldens erkännande, utan att för den sakens skull riskera att förlora maken. Generalerna tycks ömsa skin och försöka träda in i civila uniformer. Men skrapar man bara lite på ytan är det uppenbart att det bara är ett spel för gallerierna. Diktaturen består och blir den legitimerad av omvärlden är det troligt att situationen för folket snarare kommer förvärras än förbättras. Ett erkännande från omvärlden skulle med största sannolikhet innebära lättnader på sanktionerna från omvärlden vilket skulle ge ännu fler frikort för regimen. Det får inte ske!

Kritiken växer nu mot detta bluffval. EU gjorde för några månader sedan ett skarpt fördömande. USA tillhör sedan länge juntans mest hårdförda kritiker. FN:s generalsekreterare, Ban Ki-Moon, gjorde i tisdags ett tydligt uttalande där han sa att valet saknar trovärdighet så länge ledare för oppositionen, Aung San Suu Kyi, inte släpps fri och tillåts delta på lika villkor. Kritiken mot valet växer som ringar på vattnet, men räcker detta? Nykelspelare så Kina, Indien, Thailand och till viss del Ryssland håller juntan under armarna. Dessa länders geografiska läge och inflytande över regionen ger dem en unik möjlighet till att sätta press på regimen i Burma. Tyvärr väljer dessa länder allt som oftast att göra det motsatta. Skulle Burmas grannländer föra en mer hårdförd politik mot regimen skulle en förändring i demokratisk riktning inte vara långt borta. Så länge dessa länder inte tar sitt ansvar är det upp till oss andra i omvärlden att agera. Från svenskt håll har det tyvärr varit skrämmande tyst i denna fråga. Carl Bildt skyfflar över allt ansvar på EU och vägrar tala med egen röst. Att EU måste agera håller jag med om, men det behöver inte betyda att Sveriges egen röst tystnar. Det är hög tid att höja rösten!

Klokskap i talarstolen

2010-09-29T22:46:00.000+02:00

Som bekant håller Labourparty i Storbritannien kongress nu. Mindre känt är dock det fantastiska tal som hölls av burmaaktivisten Waihnin Pwint Thon. Ni kan se det här.

”Vi vill att Sverige fördömer valet”

2010-09-21T08:47:00.001+02:00

Aung Moe Zaw, ledare för det burmesiska socialdemokratiska partiet DPNS, är på besök i Sverige. Samma dag som vi hade val i Sverige medverkade Aung Moe Zaw i ett radioprogram om det burmesiska valet. Ni kan läsa om intervjun och lyssna till inslaget här.

Bildt lastar över allt ansvar på EU

2010-09-19T10:01:00.001+02:00

Ulf Holm från miljöpartiet ställde den 3 september en skriftlig fråga till Carl Bildt. Nu har Carl Bildt svarat. Svaret är långt ifrån helt galet, men det är synd att Bildt lägger över allt ansvar på EU och inte vågar tala med en egen röst.

Jag har tidigare kommenterat Ulf Holms fråga här.

”Bildt måste bryta tystnaden om Burma”

2010-09-17T16:34:00.001+02:00

Det är ställt utom alla tvivel att ett regeringsskifte i Sverige på söndag kommer ha påverkan på Sveriges politik gentemot Burma. I de rödgrönas utrikespolitiska uttalanden förekommer ofta radikala kvar för ett demokratiskt Burma. De handlar om sådana saker som att Sverige måste fördöma det bluffval som juntan tänker genomföra i november. Det handlar om att öka stödet till demokratirörelsen. Det handlar om att verka för hårdare sanktioner emot Burma och att Sverige, i enighet med rekommendationerna från FN:s särskilda rapportör i Burma, driver på för påbörja en process för att ställa generalerna inför svars i internationell domstol. Den borgerliga regeringen har gjort någonting helt annat. Sedan vallagarna i Burma släpptes i mars har så gott som alla bedömare varit enliga i att valet som kommer gå av stapel den 7 november inte kommer att vara demokratiskt. Ändå vägrar Bildt att komma med ett fördömande, han har inte ens kommenterat valet hitintills. Flera respekterade personer runt om i världen kräver nu att vi ska påbörja en process för att ställa juntan inför domstol. Ändå har Bildt bara slingrat sig så fort han fått frågan om han kan tänka sig att göra det. Ett regeringsskifte på söndag kommer ha betydelse för Sveriges röst för ett demokratiskt Burma.

Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson, Urban Ahlin, och Palmecentrets generalsekreterare, Jens Orback, skrev igår en mycket bra artikel om detta i SvD. Ni kan läsa den här. Samtidigt skriver dem ett öppet brev till Belgiens Utrikesminister och ber honom att agera för Burmas sak nu när Belgien är ordförandeland i EU. Ni kan läsa det brevet här.

Than Shwe på besök i Kina

2010-09-07T20:36:00.001+02:00

SVT rapporterade idag om att Burmas diktator Than Shwe är på statsbesök i Kina. Than Shwe är den högsta ansvariga för tusentals brott emot de mänskliga rättigheterna i Burma. Under hans ledning har förtrycket hårdnat och kriget mot de etniska minoriteterna har eskalerat. Nu försöker Than Shwe och hans anhang av generaler genomföra ett val för att vinna omvärldens erkände. För att vinna stöd för detta val verkar Than Shwe gett sig ut på turné runt om i världen. I juli var det Indien som stod på turnéplanen och nu är det alltså Kina. Att omvärlden mottar Than Shwe med öppna armar är en stor skandal som på sikt kommer stärka juntans grepp om makten. Istället borde omvärlden anta hårdare sanktioner emot regimen. USA har redan hårda sanktioner, till viss del har även EU det. Givetvis finns det mycket mer att önska av väst, men de största bovarna i sammanhanget är Kina, Indien och Ryssland. Det är det indirekta stöd som dessa länder ger juntan som gör att de kan upprätthålla sin makt. Skulle Kina, Indien och Ryssland öka pressen på Burma skulle förändringen vara nära förestående. Därför är det en tragedi att både Indien och Kina inom blott två månader har välkomnat Than Shwe till sina respektive länder. Hoppet ligger i att människor världen över kan göra motstånd. Vi har gjort det för och kan göra det igen! Kräv en hårdare press mot Juntan!

Film från en soptipp

2010-09-07T19:46:00.002+02:00

En 20 minuters bussresa utanför Mae Sot ligger stadens soptipp. Denna illaluktande plats är hem åt ungefär 300 burmesiska flyktingar. Livet på soptippen är hårt. Miljön är ohälsosam, många har fått allvarliga skador pågrund av gifterna som finns på soptippen. Mat och vatten finns för det mesta, men maten är ofta dålig och vattnet smutsigt. Polisen kommer med jämna mellanrum och kör bort flyktingarna och förstör deras hus. Ändå är livet på soptippen bättre för många än det liv de levde i Burma. När jag besökt soptippen för någon månad sedan beskrev en av de boende där det hela på ett träffande sätt: "Vi skulle ju knappast bo här om vi inte var tvungna till det." Att livet på en soptipp är bättre än livet i ens hemland säger en del om situationen i Burma idag.

Aljezzera rapporterade nyligen om situationen på soptippen. Ni kan se det inslaget här. Jag har tidigare skrivit om soptippen här.

Ulf Holm (MP) ställer Bildt mot väggen

2010-09-06T22:00:00.001+02:00

Att de Rödgröna partierna för en bättre politik för burmas sak är känt sen länge. Jag har tidigare skrivit om det här. Nu drar Ulf Holm från miljöpartiet ytterligare ett strå till stacken genom att ställa en skriftlig fråga till utrikesminiseter Carl Bildt (M) där Holm kräver Bildt på svar om hur regeringen ser på valet i Burma. Holm konstaterar att valet är odemokratiskt då det utesluter hela oppositionen från att delta. På basis av det vill Holm ha ett uttalande från Bildt där han tar avstånd från valet. Flera andra regeringar har kommit med sådana uttalanden, men från svenskt håll är det tyst. Carl Bildt är nu förpliktigad att svara på Holms fråga. Det ska bli mycket intressant att höra vad han säger.

Ni kan läsa Holms fråga här.

Burma på Inspiration Världen

2010-09-05T23:17:00.002+02:00

Lördagen den 11 september kommer "Inspiration Världen" att genomföras i Stockholm. Det är en temadag som Latinamerikagrupperna arrangerar. I år kommer det även finnas en del inslag från Burma. Bland annat kommer det hållas en föreläsning om valet i Burma och anordnas en fotoutställning med bilder från Burma och Mae Sot. Läs mer om det här.

En kamp för de bakom galler

2010-08-22T21:03:00.000+02:00

Det sägs att ju mörkare natten blir, desto klarare lyser stjärnorna. För den burmesiska människorättsorganisation Assistance Association for Political Prisoners, AAPP, stämmer det in väl. Från AAPP:s kontor i den thailändska staden Mae Sot kämpar före detta politiska fångar för de kamrater som fortfarande sitter bakom galler i hemlandet. De vädjar nu till omvärlden att öka den internationella pressen mot regimen i Burma.

Vi träffar AAPP på deras kontor en stekhet dag i början av juli. Ett par flaskor iskallt vatten räddar oss undan en akut vätskebrist. Vi sätter oss ner i skuggan på altanen för att hinna ta ett par andetag innan dagens möte börjar. Väggarna är fulla av affischer med bilder på politiska fångar och texter med krav på deras frigivande. Min Min som vi bestämt möte med kommer och slår sig ner bredvid oss. Det dröjer inte många sekunder innan han börjar berätta sin historia.
- Jag blev politiskt aktiv under studentupproren 1996, men det dröjde tills år 2000 innan jag arresterades. Då var jag bara 20 år gammal. Mitt brott var att jag deltagit i ett fredligt uppror mot en illegal regim. I en rättegång där jag inte fick någon advokat dömdes jag till åtta års fängelse, berättar han.
Trots allt Min Min utsatts för låter han inte alls nedslagen eller arg när han berättar sin livshistoria. Inte ens när han berättar om de värsta minerna från fängelsetiden gör han avkall på lugnet och sakligheten i hans röst.
- I fängelset behandlades vi sämre än djur. Tortyren var både psykisk och fysisk. Psykiskt torterade dem oss genom att avskärma oss från omvärlden. Vi fick varken läsa eller skriva och stundtals isolerades vi helt ifrån andra människor. Fysiskt så torterade de oss genom slag och elchocker. Under långa perioder förbjöd dom mig att sova.
Idag är Min Min en fri man, men många av hans vänner i Burma sitter fortfarande i fängelse.

2157 personer sitter i skrivandes stund i fängelse för sina politiska åsikter i Burma. De är kvinnor och män som vägrat acceptera sin underordning och i militärdiktaturens Burma leder det till långa fängelsestraff. AAPP verkar för att de ska friges. Inne i Burma består deras verksamhet av att de ger ekonomiskt stöd till politiska fångar och deras familjer.
- Utan familjens stöd överlever man inte i fängelset. De två mål mat man serveras varje dag klarar sig ingen längre än sex månader på. Att ta sig till fängelserna kan ta flera timmar, juntan sätter de politiska fångarna i fängelser långt ifrån deras hem för att försvåra för familjerna. De bidrag vi kommer med kan betala en del av de resor de anhöriga måste göra för att få besöka sina fängslade familjemedlemmar, förklarar Min Min.

Utanför landets gränser består deras arbete av att sprida kunskap om situationen i burmesiska fängelser och därigenom skapa en opinion som kan leda till ökad internationell press på regimen.
- Genom våra underjordiska nätverk inne i Burma får vi information om vad som händer i fängelserna där våra kamrater sitter. Våra kontakter inne i Burma riskerar livet för att ge oss den information vi behöver. Därför sker dessa nätverks arbete i största hemlighet, säger Min Min.

Efter fem år i fängelse, tre år innan hans dom gått ut, släpptes Min Min plötsligt. Varför vet han inte, kanske var det på grund av internationella påtryckningar. Efter ett år tog han sig hit till Mae Sot där han numer bor och arbetar. När vi träffar Min Min har han precis kommit hem från en tre månaders vistelse i Sverige. Resorna runt om i världen är en del av AAPP:s arbete för att informera omvärlden om situationen i burmesiska fängelser.
- Jag tror verkligen att det är möjligt att åstadkomma förändring genom att sätta hårdare internationell press på juntan. Till omvärlden har jag bara en sak att säga och det är att uppmana er att följa Aung San Suu Kyis ord: ”snälla, använd er frihet för att främja Burmas”.

Valdatum satt till den 7 november

2010-08-13T15:11:00.005+02:00

Efter lång väntan offentliggjorde regimen i Burma idag att valet i år kommer gå av stapeln den 7 november. Det har varit klart sedan länge att det ska hållas ett val år 2010, men juntan har in i det sista försökt skjuta på offentliggörandet av valdagen. Den strakaste anledningen bakom detta är förmodligen att regimen vill försvåra för oppositionen att kampanja inför valet. Men idag kom tillsist beskedet, den 7 november kommer det första valet i Burma på 20 år att genomföras. Det står dock redan nu klart att valet kommer vara allt annat än demokratiskt.

Valkommissionen, en grupp handplockad av juntan, tillkännagav idag på den statlig kontrollerade radion att valdagen är förlagd till den 7 november. Det har gått många rykten om att vilket datum juntan ska välja för valet. 10 oktober 2010 var mångas favorittips. Anledningen var att den paranoida regimen i Burma har en fallenhet för astrologi och därmed skulle välja den 10-10-10. Nu blev det inte så utan istället blev det den 7/11 2010. Vissa hävdar att detta delvis beror på att 7+11 är lika med 18 och att 18 är delbart med 9 som är den forna diktatorns Ne Wins lyckonummer. Huruvida det ligger någon sanning i dessa rykten vet jag inte, men det säger en del om hur regimen i Burma tappat all kontakt med verkligheten och hur generalernas agerande inte kan klassificeras som annat än galenskap.

Valet är en del i regimens "vägkarta mot demokrati" eller "disciplinerad demokrati" som de kallar det som de försöker införa. Processen påbörjades redan 1994, men det tog 14 år innan regimen lyckades ta vad de såg som ett första steg på vägen, nämligen ta fram en ny konstitution. Bara ett par dagar efter att cyklonen Nargis dödade 140 000 människor år 2008 anordnades en folkomröstning om konstitutionen. Enligt juntan deltog 98 procent av befolkningen och 92,4 röstade ja. Hade inte omständigheterna varit så allvarliga hade man kunnat avfärda det hela som ett dåligt skämt.

Det andra steget i "vägkartan mot demokrati" togs i mars när juntan tillkännagav vallagarna för valet. Här rensades allt tvivel ut. Det stod då klart att valet inte lämnar några som helst möjligheter för förändring i positiv riktning. Tvärtom. Redan i konstitutionen slog juntan fast att 25 % av platserna i parlamentet ska reserveras för militären och att viktiga positioner så som presidenten och överbefälhavaren automatiskt tillfaller juntan. Vallagarna gjorde det än mer tydligt att juntan inte lämnar något åt slumpen. Här står det bland annat att alla som är eller varit politiska fångar förbjuds ställa upp i valet eller ens rösta. Uppenbart var detta ett sätt för juntan att utestänga demokratirörelsens frontfigur Aung San Suu Kyi som sitter i husarrest för sin politiska aktivitet. Dessutom slår vallagarna fast att partier som har medlemmar som sitter i fägnelse inte får ställa upp. I ett land med 2200 politiska fångar har så gott som alla delar av demokratirörelsen medlemmar som suttigt i fängelse. Detta och mycket till gör i praktiken att inget verkligt alternativ kommer erbjudas till juntan.

Den 7 november kommer vi alltså se nästa steg i denna påstådda process mot demokrati. Med hänvisning till ovanstående tycker jag att det är ställt utan alla tvivel valet i november inte är ett steg i rikting mot demokrati. Det juntan vill åstadkomma med valet är att vinna omvärldens erkännande, och därmed bli legitim, utan att något alternativ till styre erbjudigt folket. Valet är då blott ett skådespel regisserat av generalerna i Burma. Det är nu viktigt att omvärlden inte går på denna bluff. Världssamfundet måste se bakom kulisserna. Vid närmare betraktelse framgår det snart att juntans masker är allt för tunna och lättgenomskådliga. EU och FN har redan riktat skarp kritik emot valet, men Sveriges regering är pinsamt tyst. Det är dags att ta bladet från munnen nu!

Jag har tidigare skrivit om valet här. Ni kan läsa mer om datumen för valet på engelska här. Ni som föredrar svenskspråkig text får hålla till godo med lite kortare nyhetsartiklar likt den här.

Hon kämpar för demokrati i Burma

2010-08-12T13:42:00.001+02:00

Ni kanske observerat att det har varit lite ont om blogginlägg den senaste tiden. Detta beror på att jag varit på SSU:s valläger, Festivalet. Där jobbade jag bland annat med att skriva för vallägerstidningen Festibladet. Jag lyckades smyga in en artikel om Burma, ni kan läsa den nedan:

Hon kämpar för demokrati i Burma
Det är inte bara i Sverige det kommer hållas ett val i år. Även i Burma kommer ett val gå av stapeln. Likheterna är dock få. Valet i Burma är helt kontrollerat av juntan. En av festivalets internationella gäster, Maybel, kommer från de burmesiska socialdemokraterna och hon uppmanar nu SSU att kämpa för demokrati i Burma. "En utav de viktigaste saker ni måste göra just nu är att se till att det burmesiska valet inte erkänns av omvärlden", säger hon.

Maybel gick med i det socialdemokratiska partiet Democratical party for a new society, DPNS, år 2004. Då bodde hon i ett flyktingläger längs Thai-burmesiska gränsen. "Jag kände att jag var tvungen att göra något för att hjälpa det burmesiska folket. Vi har alla ett ansvar att göra vad vi kan för att få en demokratisk förändring i Burma" säger hon till festibladet. Idag är Maybel en av flera medlemmar i DPNS som åker runt i världen för att få omvärlden att öppna upp ögonen för situationen i Burma. Det är därför hon har kommit till festivalet.

Här på festivalet medverkade hon under torsdagen i ett seminarium om den burmesiska demokratirörelsens kamp emot regimen i Burma. En utav de viktigaste frågorna Maybel vill lyfta fram just nu handlar om det val som ska hållas i Burma senare i år. "Juntan planerar att genomföra ett val, men ingenting är demokratiskt med det här valet. Ta tillexempel här med valdagen. Valet ska hållas i år, men regimen har fortfarande inte sagt vilket datum. Anledningen är uppenbart att juntan vill försvåra för demokratirörelsen att kampanja" säger hon. Ovanstående är dock bara en av flera saker som gör valet i Burma till ett spel för gallerierna snarare än ett steg i rikting mot demokrati. "Generalerna har sett till att garantera sig själva 25 % av platserna i parlamentet. Därutöver har de förbjudigt alla som är eller varit politiska fångar att delta i valet. I ett land med 2 200 politiska fångar innebär det i praktiken att hela demokratirörelsen utesluts ur valet. Folket i Burma kommer bara ha juntans egna partier att rösta på i det här valet, det är uppenbart att ett sådant val inte kan kallas demokratiskt. Anledningen till att generalerna vill genomföra det här valet är att de vill framställa sig själva som legitima utan att riska att förlora makten" fortsätter hon. Därför väljer DPNS att bojkotta valet och uppmanar nu omvärlden att inte erkänna ett val som sker under sådana omständigheter.

Istället för att erkänna valet i Burma borde omvärlden sätta hårdare press på juntan anser Maybel. "Men samtidigt som man stärker sanktionerna mot regimen måste man stötta upp demokratirörelsen i Burma. Vi i DPNS håller på att bygga upp ett samarbetsprojekt med SSU där vi ska utbilda våra medlemmar. SSU har ett viktigt ansvar för att stödja oss i vår kamp för demokrati. Var för sig kan vi inte göra mycket, men tillsammans är vi starka. Jag vill uppmana alla SSU:are att följa Aung San Suu Kyis ord 'snälla använd er frihet för att främja Burmas'" avslutar Maybel.

Artikel i Uppsalademokraten

2010-08-09T16:42:00.000+02:00

I förra veckan hade jag med en artikel i Uppsalademokraten om burmesiska immigrantarbetares situation i Thailand. Ni kan läsa den här.

Föreläsningar erbjudes.

2010-08-03T14:40:00.003+02:00

Efter en lång flygresa har jag så äntligen kommit fram till Sverige igen. Nu vill jag passa på att ta tillfället i akt och uppmana er alla att höra av er till mig om ni vill ha föreläsningar, samtalskvällar, debatter, lunchmöten, workshops etc. om Burma till hösten. Jag är intresserad av allt som handlar om att sprida kunskap om situationen i Burma. Från s-föreningen i Ystad till syjunteföreningen i Kiruna, från pingstkyrkan i Göteborg till LUF i Stockholm. Jag talar med vem som helst som orkar lyssna. Tema och mer specifika fokus, om det önskas, bestämmer ni. Det mesta från allmänna redogörelser över Burmas historia och nutid till djupdykningar i det kommande ”valet” ska jag nog kunna fixa. Självfallet är föreläsningar gratis. Vill ni att jag ska komma till Jokkmokk vore dock en liten reseersättning inte helt fel.

Hör av er om det låter intressant, nöjet vore helt på min sida!

Från ett fartyg till ett annat

2010-07-30T06:28:00.000+02:00

Ikväll är det dags för mig att lämna Mae Sot för den här gången. För sex månader sedan mönstrade jag på den burmesiska demokratirörelsens skuta för att hjälpa till att rodda skeppet i riktning mot befrielsen. Stundtals har jag mött stormiga vatten, stundtals har jag med en frustrerad blick tvingas se på hur jag saknat vind i seglen flera veckor i sträck. Med en konstig känsla i mitt bröst står jag nu vid landbryggan och kämpar för att hålla tårarna tillbaks när jag tar farväl av de som färdats vid min sida. Ett par bryggplatser bort ligger ett annat fartyg och väntar på mig.

Det är en lång resa som ligger bakom mig. Bilder på människor jag redan glömt namnet på, platser jag aldrig kommer få se igen och händelser som förändrat mitt liv fladdrar förbi när jag sluter mina ögon. Alla minnen kommer på en och samma gång. Jag har blivit jagad av hundgäng i Sankhlaburi, spenderat ändlösa timmar på en busstation i Bangkok. Jag har spytt ner ett hotellrum i Rangoon, blivit berusad på en kvarterskrog i Chiang Mai. Jag har spelat kort med gerillasoldater från karen, sovit över i flyktinglägren där västerlänningar egentligen inte är välkomna. Jag har undervisat i genus för ungdomar från mon, skrivit artiklar om allt från burmesisk fotboll till vallagarna i Burma. Jag har diskuterat ekonomisk demokrati med burmesiska socialister, satt upp FreeBurma-klisterlappar utanför parlamentsbyggnaden i Rangoon. Det är en lång resa som ligger bakom mig. Nu står jag med tårar i ögonen i hamnen där det är dags att byta fartyg. Precis i det ögonblicket när jag kliver på det nya skeppet slår dess röda segel ut för vinden. Besättningen här har blekare ansikten än de jag rest med under våren och när vi hälsar på varandra upptäcker jag att vi talar samma språk. Det skepp jag nu mönstrat på ska visst åt samma håll som det jag färdats med under våren. Striderna skeppen måste utkämpa på vägen är delvis olika, men slutmålet är det samma. Jag lämnar det ena skeppet för att mönstra på det andra. Jag blickar ut över det stora vida havet. Så sakteliga börjar tårarna längs mina kinder torka.

Kampen fortsätter, det här är bara början!

Välkomna inte generalerna!

2010-07-27T17:45:00.004+02:00

SVT rapporterar idag om att Than Shwe, den burmesiska juntans högsta höns, är på officiellt besök i Indien. Utrikesminister Krishna och premiärminister Singh skadade hand och log i kapp med den man som är högst ansvarig för de övergrepp som varje dag drabbar den burmesiska civilbefolkningen. Som grädde på moset passade Than Shew, som bär ansvaret för tusentals mord i Burma, på att lägga en krans vid pacifisten Gandhis mausoleum. Undra vad Gandhi själv skulle ha tyckt om det?

Than Shews besök i Indien är tyvärr ingen banbrytande nyhet, men den är inte desto mindre sorligt för den saken skull. De flesta internationella experter och demokratirörelsen i exil är rörande överrens som att hårdare press utifrån är avgörande för att en förändring ska vara möjlig inne i Burma. Ändå väljer allt för många av Burmas grannländer att göra precis tvärtom. Europa och USA håller fast vid en någorlunda hård hållning, men Thailand, Indien, Kina etc. gör det motsatta. Argumentet de använder sig av är att det ska gå att påverka juntan genom dialog, men än så länge har varje försök till öppnande jämt emot juntan resulterat i motsatsen. Bakom alla vackra resonemang om diplomati döjler sig rent ekonomiska intressen. Det är många som vill ha en bit av Burmas naturresurser.

Ett tyvärr inte allt för otroligt framtidsscenario är att vi inom en snar framtid kommer få se fler statsbesök likt Than Shwes besök i Indien. Regimen i Burma försöker nu nämligen vinna omvärldens förtroende genom att genomföra ett val i landet. Valet är dock helt kontrollerat av juntan och lämnar inte några som helst möjligheter för oppositionen. Ni kan läsa mer om det här. Det tycks tyvärr vara så att en del länder gått på bluffen. Fler och fler talar regeringar om att lätta på sanktionerna emot juntan nu efter valet. Ett sådant agerande är precis vad generalerna vill se. Det vill vinna legitimitet utan att på något sätt riskera sitt maktinnehav. Nu är det upp till medborgarna i alla länder att se till att detta inte händer. Vi måste kräva att ett val som genomför på sådana grunder som det i Burma aldrig erkänns av omvärlden.

Workshop hos de burmesiska sossarna

2010-07-26T15:27:00.004+02:00

En av de sista uppgifterna för mig här är att hålla en workshop för DPNS som är ett socialdemokratiskt parti i demokratirörelsen. Temat är ideologi, mitt favoritämne!

Det blev som vanligt många diskussionsövningar. Här diskuterar de vad som är bäst utav revolution eller reformism.

Vi har två heldagar kvar. Det ska bli spännande att se hur det går.

Debattartikel i Hallans Nyheter

2010-07-24T12:29:00.004+02:00

Det finns mycket Sveriges regering skulle kunna göra att bidra till en förändring i Burma. En hårdare internationell press på juntan skulle markant öka möjligheterna för den demokratiska oppositionen inne i landet. En utav de saker som vi från svensk sida skulle kunna göra just nu är att kräva att det ska påbörjas en process med målsättningen att ställa generalerna som styr landet inför internationell domstol. Om detta skrev jag och Carina en debattartikel som Hallansnyheter publicerade nyligen. Ni kan läsa den här.

Burmesisk humor

2010-07-22T05:37:00.005+02:00

Svart humor är på modet bland den burmesiska demokratirörelsen. En vän tipsade mig denna länk.

Exemplet är mycket talande. Inget tycks vara för hemskt för att använda i politisk satir. Etnisk fördrivning, fängslande av demokratiaktivister, fejkade valresultat. Allt går att skämta om när man ska göra narr av juntan. För en utomstående kan det vara lite svårt att förstå hur burmeser kan skämta om allt det elände de utsätts för. Kanske är det så att de är oerhört starka människor, kanske juntans galenskaper är så absurda att det inte går att göra annat än skratta åt deras påhitt, kanske skämten är en överlevnadsstrategi som gör att du får en distans till det inträffade. Förmodligen är det en blandning av alltihopa. Hur som helst så är satirbilder likt de ni kan se på länken ovan ett tydligt exempel på att de burmeser som fördrivit från sitt land inte är några passiviserade offer. Tvärtom är det oerhört starka människor som trots allt de utsatts för orkar fortsätta kämpa.

Kalas, banderoller och workshops

2010-07-17T12:15:00.007+02:00

Den 15 juli var det dags för Mikael att bli stor. Dagen efter till ära bjöd vi tjejerna på WIP på Spagetti och köttfärssås. Det blev stor succé!

Och efter maten kommer en klassiker fram. En fullproppad mage fick då tvinga i sig lite till.

Under veckan som gått har jag dessutom medverkat på en workshop tillsammans med föreningen för burmesiska immigrantarbetare i Thailand. Denna vackra banderoll möte upp mig första dagen.

Undra vad jag snackar om här? Något som engagerar mig verkar det vara. Förmodligen marxism.

Facklig kamp på liv och död

2010-07-12T10:45:00.005+02:00

I senaste numret av Rödluvan hade jag med en artikel om vårens strejkvåg i Rangoon. Det var ett tag sedan jag skrev artikeln så uppgifterna är lite gamla nu, men analysen är lika aktuell nu som då. Mycket nöje!

Att kämpa för bättre arbetsvillkor i Burma är förenat med livsfara. Fria fackföreningar är förbjudna, flera fackliga ledare sitter fängslade och organiserat motstånd från arbetare har vid upprepade tillfällen besvarats med våld från juntan. Trotts detta ger inte arbetarna upp. Under våren har en rad strejker brytigt ut i Burma och en del av dem har mot alla odds slutat med framgång för arbetarna. I kampen för demokrati är just arbetarnas deltagande avgörande.

Situationen för Burmas arbetare är katastrofal. Arbetsdagarna kan vara uppemot 14 timmar långa, med start klockan nio på morgonen och slut först klockan elva på kvällen. Ofta har arbetarna bara en ledig dag i månaden och någon övertidsbetalning får det allt som oftast inte. Det finns lagar om övertidsersättning, men dessa följs inte. Månadslönen ligger på mellan 20 000 till 30 000 kyat vilket motsvarar omkring 200 till 300 svenska kronor. Den enda arbetare kan vända sig till för att förbättra sina arbetsvillkor är den statligt kontrollerade arbetarorganisationen och den ställer sig nästan alltid på arbetsköparna sida. Detta leder till att de anställda blir laglösa och att fabriksägarna kan behandla dem hur som helst. Övergrepp är vanligt förekommande. Det är mot bakgrund av detta som arbetarnas kamp för bättre arbetsvillkor ska förstås.

”Vetskapen om att det finns andra som kräver samma sak ger mod åt den som tidigare inte vågat mer än att knyta näven i fickan.”

Trotts den svåra situationen för arbetare i Burma finns det dem som gör motstånd. I våras inträffade inom en tidsram av en månad strejker på sex olika fabriker i området kring burmas största stad Rangoon. Exakt antal strejkande finns det inga säkra siffror på, men uppskattningsvis rör det sig om cirka 10 000 arbetare. En överväldigande majoritet av de strejkande var kvinnor, vilket troligtvis beror på att det mestadels är kvinnor som arbetar på de klädfabriker som omfattades av dessa strejker. Kraven som ställdes var högre lön och bättre arbetsvillkor. Troligt är att strejkerna inspirerades av varandra, vetskapen om att det finns andra som kräver samma sak ger mod åt den som tidigare inte vågat mer än att knyta näven i fickan. Även om militärregimen kontrollerar all media i landet finns det andra sätt för demokratiaktivister att nå ut med sitt budskap. Genom strategiskt utplacerade radio- och TV-stationer kan journalister i exil och underjordiska reportrar inne i Burma rapportera om situationen i landet. Det var troligen genom någon av dessa kanaler som arbetarna i de olika fabrikerna fick reda på att andra människor höll på att göra motstånd. När de första strejkerna nådde en om än liten så inte obetydlig framgång såg andra arbetare en möjlighet till att kunna göra samma sak. Fullt möjligt är också att det finns en mer direkt koppling mellan strejkerna genom underjordiska nätverk. Vid liknade tillfällen tidigare har sådana nätverk existerat. Detta vet vi dock inget om, hade information om detta läkt ut till omvärlden hade det utgjort en livsfara för de ansvarig för dessa nätverk.

Militärjuntas sätt att besvara vårens strejkvåg var betydligt lugnare än vad vi vant oss vid att se. Regimen i Burma har gjort det till en vana att skjuta skarpt mot allt som är eller ens liknar motstånd mot dess politik. Den här gången valde man dock en mer återhållsamlinje där man beordrade de tusentals militärer som omringade strejkerna att inte öppna eld. Istället lät man fabriksägarna förhandlade med de strejkande, vilket ledde till att arbetsköparna stundtals gick med på vissa mindre eftergifter. Den mest troliga anledningen till juntans förfarande är det val som ska utspela sig i Burma i år. Juntan har utlyst att ett val ska hållas för att man därigenom vill försöka vinna omvärldens erkännande. För att detta ska vara möjligt måste regimen se till att valet uppfattas som demokratiskt av omvärlden. Att då fläcka ner sitt anseende med att skjuta ihjäl strejkande arbetare skulle inte gynna juntans ambitioner. Samtidigt är det sista generalerna vill att förlora makten och det är just vad ett demokratiskt val skulle leda till. Därför hamnar militärdiktaturens ledare i ett dilemma där de tvingas välja mellan att stå tillbaka för demokratirörelsens protester eller slå ner dem med full styrka. I tveksamheten över hur juntan väljer att agera finns en chans för modiga demokratiaktivister att tänja på gränserna. I fallet med strejkerna ovan lyckades det. Huruvida det kommer lyckas fler gånger återstår att se.

Arbetarnas roll i en framtida demokratisering i Burma kan inte underskattas. I Burmas historia är det just arbetarnas deltagande som gett de folkliga upproren den kraft de många gånger haft. I kampen mot det brittiska kolonialväldet var den fackliga organiseringen central. Under upproret 1988 var det i månt och mycket fackets deltagande som gav demokratikraven den kraft de trots allt hade. Genom att facket anslöt sig gick upproret från att vara blott ett studentuppror till att få en bred folklig förankring. Det var först då protesterna på allvar började hota juntans maktinnehav. Ska det till någon långsiktigt hållbar förändring i Burma är fackets deltagande avgörande. ”Arbetarklassens frigörelse måste dess eget verk” sa en gång Marx. Exemplet Burma stärker denna tes.

Mikael M Karlsson
Södra älvsborgare som just nu tjänstegör som s-studenters volontär på thai-burmesiska gränsen

Faktaruta:
Sedan en militärkupp 1962 är Burma en diktatur. Flera gånger har folkliga uppror försökt få tillstånd en förändring i landet, de mest kända av dessa utspelade sig 1988 och 2007, men juntan har med våld slagit ner allt motstånd. Människorättsorganisationer rapporterar år efter år om hur regimen gör sig skyldig till övergrepp mot dess befolkning. Juntan har utlyst att det ska hållas ett val i Burma i år, men exakt datum är inte bestämt ännu. Stora delar av oppositionen tänker bojkotta valet då de anser det vara ett odemokratiskt val.

Låt er inte luras UD!

2010-07-09T06:39:00.003+02:00

För ett tag sedan hade jag med en debattartikel i Borås Tidning. Ni kan läsa den nedan:

Det är inte bara i Sverige som det kommer att hållas ett val i år. Även i Burma kommer ett val att gå av stapeln. Likheterna är dock få. Valet i Burma sker helt på militärjuntans villkor och bojkottas därför av oppositionen. Sveriges regering måste nu ta sitt ansvar och fördöma valet i Burma så länge som valet inte sker på demokratiska grunder.

Jag bor sedan några månader tillbaka mitt i den burmesiska exildemokratirörelsens nav i Mae Sot längs Thai-burmesiska gränsen. Här träffar jag dagligen människor som flytt undan förtyck och krig inne i Burma. I år kommer den regim som bär ansvaret för alla dessa övergrepp att anordna ett val. Få här i Mae Sot tror att valet kommer genomföras demokratiskt och de vädjar därför till omvärlden att inte erkänna valet.

Bland regeringar och tjänstemän runt om i världen finns det emellertid dem som tror att valet faktiskt för med sig en möjlighet till förändring. Vad man då bortser från är att militärjuntan på ett mycket effektivt sätt sett till att försäkra sig om att man kommer behålla makten även efter valet. Det är inskrivet i konstitutionen att viktiga positioner så som president och överbefälhavare automatiskt tillfaller juntan och en fjärdedel av platserna i parlamentet är reserverade för militären. Medborgarna i Burma kommer alltså bara att ha möjlighet att rösta om 75 % av platserna i parlamentet. Vilka som är valbara dit är dessutom långt ifrån fritt. Personer som är eller har varit gifta med utländska medborgare får inte ställa upp i valet. Detta utesluter demokratirörelsens frontfigur Aung San Suu Kyi då hon varit gift med en brittisk man. Som ett sista dråpslag mot demokratirörelsen såg regimen till att få inskrivet i vallagarna att inga som är eller har varit politiska fångar får delta i valet eller ens rösta. Partier som har medlemmar som suttit i fängelse tillåts inte ställa upp. I ett land med 2 200 politiska fångar har de flesta partier i demokratirörelsen medlemmar som suttit i fängelse och därmed innebär denna lag i praktiken att oppositionen utesluts från valet. Ett val som sker under sådana förutsättningar kan omöjligt kallas för demokratiskt.

Större delen av demokratirörelsen har i protest mot villkoren valt att bojkotta valet. De hävdar att valet bara är en skenmanöver från regimens sida för att vinna omvärldens förtroende, utan att något reellt alternativ till juntan erbjudits folket. Om valet skulle erkännas av omvärlden skulle det ge legitimitet åt en regim som inte blivigt vald på demokratiska villkor. Samtidigt skulle den demokratirörelsen som väljer att bojkotta valet bli helt marginaliserad. Det får inte ske! Sveriges regering måste nu göra ett starkt uttalande där man säger att ett val som sker under sådana här omständigheter aldrig kommer att erkännas av Sverige.

Mikael M Karlsson
Socialdemokratiska studentförbundets Burmautskott

Studentprotester i Arakan

2010-07-08T08:01:00.002+02:00

Idag nåddes jag av uppgiften att det bubblat en del bland studenterna i Arakan i västra Burma. All Arakan Students' and Youth Congress (AASYC), som är en av medlemsorganisationerna i SYCB där jag jobbar, skriver i ett pressmeddelande att omkring 200 teknikstudenter i delstaten tågat ut på gatorna för att protestera mot höjda busspriser. Det statligt ägda bussbolaget ska, enligt AASYC, har fördubblat busspriserna vilket inneburigt stora svårigheter för studenterna som måste ta sig till universitetet. Protesterna ska ha gått fredligt till, men som alltid sattes militär in mot de demonstrerande. Denna gång blev det inget blodbad utan studenterna drog sig tillbaka.

Händelsen är typisk för Burma främst pågrund av två anledningar. Dela att det är studenter som går i bräschen för motståndet. De stora upproren mot regimen har alla börjat som studentuppror, men sen spridigt sig även till övriga grupper i samhället. För det andra är händelsen typisk för Burma därför att det är det ekonomiska förtrycket som startar upproren och först vid ett senare tillfälle tas kvar på politiska rättigheter upp (i exemplet med Arakan den gångna veckan gick det aldrig så långt). Upproret 1988 skedde efter att dåvarande diktator Ne Win införde en ny valuta, ett beslut som i praktiken ledde till demoniserandet av samhället. Munkupproret 2007 gällde en chockhöjning av bensinpriset som fick effekten att alla varor gick upp i pris.

Som en enskild händelse innebär veckans protester inte särskilt mycket. Men det är en påminnelse om att motståndet lever inne i Burma. En insikt som inger hopp.

”Använd er frihet för att främja Burmas"

2010-07-06T08:31:00.002+02:00

Det har varit ett par intensiva dagar för den svenska brigaden här i Mae Sot. Idag var vi och besökte Assistance Association for Political Prisoner (AAPP). Detta är en organisation som grundades av förre detta politiska fångar år 2000. Deras mål är att alla burmas politiska fångar ska friges, men tills den dagen kommer jobbar de för att förbättra situation för de burmeser som idag sitter fängslade pågrund av sina åsikter. Situationen för politiska fångar i Burma är katastrofal, men AAPP gör vad de kan för att åstadkomma en förändring.

Omkring 2157 människor sitter fängslade på grund av sina politiska åsikter i Burma. De är kvinnor och män vars enda brott är att de fredlig uttryck sin åsikt. ”Situationen för politiska fångar i Burma är katastrofal. När jag satt i fängsel behandlades vi sämre än djur. Det har knappast blivit bättre nu.” Förklarar vår kontakt från AAPP. ”Fångarna får i regel mat två gånger om dagen. Till lunch får dom ris och bönsoppa och till middag får dom ris och grönsakssoppa. Kvalitén på maten är sämsta tänkbara. Vakterna tar den bästa maten och säljer den för egen vinning. Maten fångarna får är den som inte gick att sälja. Ofta är maten ofta rutten”. Tortyr är vanligt förekommande i fängelserna i Burma. ”Tortyren är både fysisk och psykisk. Den fysiska tortyren kan handla om att man blir slagen och att man inte får sova. Den psykiska tortyren handlar om att man inte får läsa, skriva och stundtals helt avskärmas från omvärlden.” säger vår kontakt. För mig som växt upp i en demokrati kan det vara svårt att förstå hur människorna klarar av att överleva under sådana omständigheter, men vår vän på AAPP berättar för mig att människan ofta klarar av mer än vad vi tror är möjligt: ”Vi överlever genom att hjälpa varandra. Den som inte gör något i fängelset går under, men vi överlever genom att hålla oss i gång. Utbildning är såklart otillåtet, men vi gör det ändå. När jag satt i fängelse lärde jag mig engelska av en kamrat.”

AAPP:s verksamhet består både av arbete inne i Burma och utanför landets gränser. Inne i Burma hjälper de politiska fångar och deras familjer. Genom underjordiska nätverk skickar de ekonomiskt stöd till familjer och med hjälp av de pengarna kan familjerna betala de dyra resorna till fängelserna där deras anhöriga sitter. När fångarna väl släpps fria är det ofta mycket svårt att återfå sin roll i samhället, många arbetsgivare vågar inte anställa f.d. politiska fångar, och då kan AAPP bidrag till dem vara livsavgörande. Utanför landets gränser jobbar AAPP för att skapa internationell press på regimen för att de ska frige politiska fångar. AAPP släpper rapporter och försöker ligga på världssamfundet för att få dem att agera.

Vi lever i en dyster tid. Det finns så mycket orättvisor att hopplösheten lätt tar över. Men människor som de på AAPP, som trots allt de utsatts för orkar fortsätta kämpa, ger styrka och inspiration. Så länge vi inte ger upp finns det alltid hopp. Vår kontakt på AAPP sammanfattar på ett mycket bra sätt vad vi i omvärlden borde göra: ”Det enda jag kan säga är att citera Aung San Suu Kyi: Snälla, använd er frihet för att främja Burma”.

Medvetandet förpliktigar

2010-07-03T13:04:00.009+02:00

En tjugo minuters bilfärd utanför Mae Sot ligger stadens soptipp. Denna illaluktande och ohälsosamma plats är hem åt ett par hundra flyktingar från Burma. Jag och Sara åkte dit idag med en burmesisk munk som bedriver ett projekt i syfte att förbättra situationen för människorna där. Under mitt besökt på soptippen påmindes jag om att medvetandet om hur vår värld ser ut idag förpliktiga oss alla till handling.

I primitiva hus, byggda av det material som går att finna på eller runt om soptippen, bor cirka 100 familjer. Kvinnor, barn och män har dessa kullar av skräp som sitt hem. Här livnär de sig på att samla ihop plast som de säljer till fabriker som återvinner plasten. Situation för människorna på soptippen är katastrofal. Sjukdomar sprider sig lätt i den miljön, framförallt nu under regnsäsongen. Ofta har de svårt att finna rent vatten. Den thailändska polisen trakasserar regelbundet människorna på soptippen. Fattigdomen sitter som en tvångströja runt om människorna. Framtidsutsikterna är få. Det är en skam för männskligheten att vissa tvingas leva under sådana omständigheter. Ändå var alla vi träffade under vår tid på soptippen rörande överrens om att deras liv här är mycket bättre än deras liv i Burma. Att människor har ett bättre liv på en soptipp än i sitt hemland säger en del om vilket tillstånd den burmesiska nationen befinner sig i just nu.

Att konfronteras, öga mot öga, med en så uppenbar orättvisa som det är att människor tvingas leva under dessa omständigheter ställer oss inför en grundläggande moralisk fråga. Antingen kan vi välja att titta åt ett annat håll, låssas att vi inget sett och att vi inget vet. Vi kan försöka intala oss att det trotts allt inte är vi som tvingar människor att leva under de villkor som människorna på soptippen gör. Vi kan försöka intala oss att om vi inget gör har vi heller inget moraliskt ansvar. Men då glömmer vi någonting ytterst avgörande. Att inte ta ställning är nämligen också ett ställningstagande. Som människor har vi alltid ett val, att titta åt ett annat håll är lika mycket ett val som det är att ingripa. Medvetandet förpliktigar oss till att agera. Jag kommer försöka axla det ansvar genom att berätta för omvärlden om situation för människorna på soptippen. Det är min blygsamma, men förhoppningsvis inte obetydliga insats för att förbättra deras situation och därigenom arbeta för en bättre värld. Det kan kännas som en droppe i havet, men det är i alla fall något. Och i den värld vi idag lever, där några bor på en soptipp medan andra lever i ständigt överflöd, har vi alla att ansvar att försöka göra det där lilla.

Firande i fångenskap

2010-06-29T04:51:00.004+02:00

I förra veckan hade jag och Carina med en debattartikel i uppsalademokraten. Ni kan läsa den artikeln här. Mycket nöje!

Er nya statsida

2010-06-28T05:24:00.002+02:00

Till ljudet av en pionjärsorkesterns stapplande fanfarer anlände Sara Gartner till Mae Sot i lördags. Hon kommer vara min kollega här på SYCB framöver. Hennes uppdrag är att skola eleverna på Women Internship Program som SYCB bedriver. Det kommer bli toppenbra! Nu har ni alla det stora privilegiet att följa hennes arbete genom att läsa hennes nystartade blogg.

Rödgröna ger besked

2010-06-23T10:05:00.003+02:00

I år kommer det genomföras ett val i Burma. Eller val och val. Det är ett val som helt sker på juntans villkor och inte öppnar upp för någon demokratisering av landet. Demokratirörelsen väljer att bojkotta valet och vädjar nu till omvärlden att inte erkänna valet. Sveriges nuvarande, tillfälliga, borgerliga regering vägrar ge tydliga besked, men de rödgröna tar nu bladet ifrån munnen. Ni kan läsa mer om det här.

Genast känner jag mig lite mer motiverad till att komma hem och jobba för ett regeringsskifte i höst!

Födelsedag bakom galler

2010-06-20T07:38:00.010+02:00

Igår fyllde Daw Aung San Suu Kyi 65 år. Det uppmärksammades världen över. I Tokio i Japan samlades folk på gatorna för att protestera mot hennes fångenskap. I USA krävde blandannat Barack Obama att juntan skulle frige henne. I Sverige uttryckte hundratals människor sin beundran för denna modiga kvinna genom en digital aktion startad av solidaritetsrörelsen i Sverige. Här i Mae Sot samlades ett par hundra personer för att sjunga födelsedagssånger och lyssna till talare som krävde att hon skulle friges. Arrangemanget avslutades med att alla fick var sitt ljus som vi tände för att hedra demokratirörelsens frontfigur. Bilden ovan är från denna manifestation.

Aung San Suu Kyi föddes med kampen i blodet. Hennes far, Aung San, var ledaren för den burmesiska frigörelsekampen från britternas kolonialvälde. Tyvärr mördades han sex månader före landets fick sin självständighet 1948. När modern blev utnämnd till ambassadör i Indien flyttade familjen till New Delhi. Det var början på en lång tid utanför Burmas gränser för Aung San Suu Kyi.

Efter några år hamnade Aung San Suu Kyi i Storbritannien och där utbildade hon sig i filosofi, ekonomi och statsvetenskap. Där träffade hon även sin livskärlek, Michael Aris som hon senare gifte sig med och skaffade två barn.

Det skulle dröja ända tills 1988 innan Aung San Suu Kyi reste tillbaka till Burma. Anledningen att hon reste tillbaka till sitt hemland var att hennes mor blivit sjuk. Under tiden som hon träffade sin mor började folket runt om i Burma protestera emot juntans styre. Aung San Suu Kyi beslöt sig snart för att ansluta sig till folket på gatorna. Demonstationerna växte i styrka och den 26 augusti 1988 höll Aung San Suu Kyi ett tal inför en halv miljon människor i Rangoon. Protesterna slogs snart ner brutalt av militären, men motståndet dog inte i och med det. 1990 höll de första fria valen på tre decennier i Burma. Aung San Suu Kyis parti, National League for Democracy, vann 392 av 485 platser i parlamentet. Valet erkändes dock aldrig av regimen och många av NLD:s medlemmar sattes antingen i fängelse eller flydde landet. Aung San Suu Kyi tillhörde de förstanämnda. Hon sattes i husarrest.

1991 fick Aung San Suu Kyi Nobels fredspris, men på grund av husarresten kunde hon inte åka till Oslo för att motta priset. De 20 år som snart gått sedan dess har varit två årtionden som mestadels bestått i ofrihet för Aung San Suu Kyi. 15 av de senaste 20 åren har hon spenderat i fångenskap. När hennes man var döende i prostatacancer förnekade regimen honom rätten att besöka Burma och Aung San Suu Kyi vågade inte lämna landet på grund av rädsla för att nekas rätten att komma tillbaka. När Aris dog hade paret inte träffats på fyra år. ”Bara en av många tragedier i Burma” har Aung San Suu Kyi senare kommenterat händelsen.

I år, 2010, har juntan meddelat att man tänker hålla ett val i Burma. Vad som skulle kunna tolkas som ett steg i demokratisk riktning är dock tyvärr någonting helt annat. Juntan har nämligen sätt till att rigga valet så att de kan vara säkra på att behålla makten även efteråt. Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar tillåts inte ställa upp i valet. Regimen vill nu att omvärlden ska erkänna valet för att deras styre ska framstå som legitimt, men skulle det ske skulle demokratirörelsen marginaliseras och generalerna skulle stärka sitt grepp om makten.

Igår firande Aung San Suu Kyi sin födelsedag i fångenskap. Det har hon fått göra alldeles för många gånger. Låt oss tillsammans arbeta för att hennes 66 årsdag kommer firas i frihet.

Aung San Suu Kyi firar sin 65 årsdag, men hon gör det i fångenskap

2010-06-18T11:59:00.004+02:00

Svenska Burmakommitténs ordförande Karin Standås har idag med en debattartikel på Newsmill. Blandannat skriver hon:

Imorgon firar vi Aung San Suu Kyis 65-års dag och vi firar den bäst med att stödja henne och Burmas folk i kampen för demokrati. Särskilt denna dag vill vi påminna om hennes ord: ”Snälla, använd er frihet till att arbeta för vår.”

Ni kan läsa hela artikeln här.

Naturkatastrof i västra Burma

2010-06-18T09:01:00.002+02:00

SVT rapporterade igår om en ny naturkatastrof i västra Burma. I delstaten Arakan har minst 46 människor omkommigt i stora skyfall. En rad jordskred förvärrar situationen. Naturkatastrofer likt denna är inte ovanliga i Burma. Enligt en arakanesis vän jag pratade med igår händer detta vid regnperioden varje år. Vädrets makter kan vi människor inte rå över, men det finns en annan faktor, en mänsklig faktor, som gör varje sådan här katastrof i Burma betydligt värre än vad de behöver vara. Det är militärjuntans agerande. Hjälporganisationer har vid flertalet tillfällen stött på problem med att arbeta i Burma. Det tydligaste, och mest tragiska, exemplet finner vi från när den tropiska cyklonen Nargis som drog in över Burma 2008. Minst 500 000 människor beräknas ha omkommigt och miljoner blivit drabbade. Juntan stoppade hjälpsändningar och gjorde själva ytterst lite för att lindra nöden. Konsekvensen blev att liv som hade kunnat gå att rädda gick förlorade. Anledningen till juntans agerande den gången kan delvis förstås i bakgrund mot att regimen då höll på att genomföra en folkomröstning om den en ny konstitution. Då ville man inte ha internationella hjälparbetare på plats som säkerligen samtidigt hade passat på att observera att omständigheterna för folkomröstningen var under all kritik. Hur juntan kommer agera den här gången är förtidigt att säga. Vissa hjälpsändningar tycks ha släppts in, men det skulle inte förvåna mig om det kan bli problematiskt även denna gång. Även i år har juntan nämligen ett skäl att hålla omvärldens ögon borta från landet då man planerar genomföra ett ”val”, vilket i praktiken är ett skådespel regimen satt ihop för att försöka få sig själv att framstå som legitim. Det bör återigen tilläggas att det nu är för tidigt att säga säkert hur krishanteringen i Arakan kommer gå till.

Ytterligare en faktor som bör vägas in i bilden är att de som drabbats hårdats av dessa skyfall är rohingyas som är ett muslimskt minoritetsfolk i västra Burma. Rohingyas förtrycks idag både av juntan och av demokratirörelsen, ni kan läsa mer om det en krönika jag skrev till Tvärdrag för ett tag sedan. Att det är just rohingyas som drabbas gör att regimen förmodligen inte kommer se det som lika viktigt att agera. Samtligt kommer förmodligen inte demokratirörelsen höja rösten och kräva handling av det internationella samfundet på samma sätt som man hade gjort om det var någon annan folkgrupp som drabbades. Förvisso finns det även andra etniciteter som bor i Arakan och om dessa drabbas kommer hjälpsändningarna förmodligen att snabbas på.
Vad som än händer så blottlägger hanteringen av denna katastrof vilket samhälle Burma är idag.

Kloka ord från s-studenters kongress

2010-06-17T14:40:00.002+02:00

Socialdemokratiska studentförbundet hade kongress i helgen. Bland det mer intressanta besluten var ett skarpt uttalande emot ”valet” som ska hållas i Burma i år samt ett uttalande som krävde att generalerna i Burma ska ställas inför internationell domstol. Min kommentar är kort och gott: S-studenter har med dessa uttalanden återigen visat att man är en röst som står upp för det burmesiska folkets rätt till frihet. Det känns tryggt.

Ni kan läsa uttalandena här.

Burma och kärnvapen

2010-06-15T05:15:00.002+02:00

Den paranoida regimen i Burma håller på att gräva ner sig själva i bunkers i djungeln samtidigt som de försöker framställa kärnvapen. Det hävdar i alla fall AlJazeera i en dokumentär. Ni kan se den här. Filmen är i fyra delar och alla delar finns tillgängliga på youtube.

En vecka i Rangoon

2010-06-12T13:14:00.012+02:00

Efter mycket moraliskt övervägande reste jag till Rangoon i en vecka. På bilden ser ni landmärket Shwedagon Paya.

Jag och Linnea hade fått i uppdrag att affischera staden med klisterlappar från demokratirörelsen. Vi fick upp mellan 200-300 klisterlappar runt om i Rangoon. På bilden ser ni hur vi plockar fram klisterlapparna ur de schampoflaskor, medicinburkar och tvålförpackningar vi gömt dem i medan vi smugglar dem förbi tullvakterna på flygplatsen.

Mitt starkaste intryck från Rangoon var det oerhörda fattigdom som råder i den förre detta huvudstaden. Denna bild är tagen från en centralt belägen bakgata i Rangoon. Så här såg det ut över allt. Misären var mycket påtaglig.

Rangoon har kvar många byggnader från den brittiska kolonialtiden, men tyvärr håller de flesta av dem på att förfalla nu. Spökslott likt det ni ser på bilden är vanligt förekommande.

Här ser ni sedelbunten jag växlade till mig för att klara en vecka i Rangoon. Den består av ungefär 100 000 Kyat, vilket motsvarar ungefär 600-700 svenska kronor. Man behöver ju inte vara något geni för att lista ut att den burmesiska ekonomin inte fungerar särskilt väl.

Det politiska förtrycket märker man inte särskilt mycket av som västerlänning. Det är inte alls så att man ser soldater i varje gathörn. Det är nämligen inte så juntan byggt upp sin förtryckarapparat. Istället har man tusentals informatörer ute i samhället som är regimens ögon och öron. De håller ett öga på sina grannar och rapporterar sen in till myndigheterna vad de ser. Informatörerna består av vem som helst som tvingas till att skvallra på sina grannar för att få mat för dagen. Kanske någon vi ser på bilden ovan är informatör, vem vet?

Trotts all den misär och allt det förtryck som finns i Burma träffade jag på oerhört många varma människor under mina dagar i Rangoon. På bilden ser ni en farbror som guidade mig runt under en tretimmars tågresa runt Rangoon.

Ett U-land, även när det kommer till fotboll

2010-06-11T11:31:00.005+02:00

Nu i fotbollsfeberns tid passar tidskriften Tvärdrag på att publicera ett nummer med temat Fotboll. Jag hade med ett bidrag om villkoren för att spela fotboll i Burma. Nedan finner ni den ocensurerade versionen.

Burma deltar inte i årets fotbolls-VM. Burma har aldrig kvalificerat sig för fotbolls-VM. Samtidigt är burmeserna ett mycket fotbollsintresserat folk. Så gott som alla burmesiska män jag träffat under mina fyra månader här i Mae Sot har haft en stor passion för idrotten. Orsaken till klyftan mellan folkets intresse och landslagets förmåga att prestera är, som alltid när det kommer till Burma, militärjuntans sätt att leda landet.

Burmas fotbollslandslag rankas som ett av världens sämsta. Den historiskt största framgången landslaget upplevt är en silvermedalj i de asiatiska mästerskapen. Det var 1968. Sedan dess har Burmas landslag inte lyckas tillförskaffa sig några mer medaljer att skryta om. För det mesta har man inte ens haft ett lag som fått försöka kvalificera sig. Har man väl haft det har man oftast förlorat samtliga kvalmatcher. Så var det även inför årets VM i Sydafrika. Efter en förlust mot Kina med 0-7 och sen en förlust med 4-0 mot samma lag var det klart att det inte blev någon resa till Sydafrika för Burmas landslag. Ändå kommer förmodligen väldigt många av de burmeser som har tillgång till internationella Tv-kanaler att följa VM med stort intresse. Saw Rocky Khu Bittakah som länge arbetat med att organisera fotbollsarrangemang bland karenfolket i flyktinglägren längs Thai-burmesiska gränsen förklarar varför när jag träffar honom en stekhet dag i mitten av maj. ”Fotboll är en väldigt viktig sak i vår kultur. Fotbollen utgör en stor del av vårt sociala liv tillsammans. När jag var liten spelade alla fotboll. Min bror, min pappa och alla mina vänner. Alla burmeser gillar fotboll”. Ändå så förblir Burma en nation som aldrig presterar i fotbollssammanhang. Diskriminering av etniska minoriteter, systematisk uteslutning av oppositionella och fattiga ur fotbollsklubbarna samt dödshot mot den som uttrycker kritik är några av anledningarna.

Burma är en mosaik av olika etniska folkgrupper. Längst landets gränser bor minoritetsfolk och flera av dessa befinner sig sedan drygt ett halvt sekel tillbaka i krig mot juntan. Det är givetvis ingen överdrift att säga att det är mycket svårt att spela fotboll på någon organiserad nivå under sådana omständigheter. Utöver de rent väpnade hoten utsätt många av minoritetsfolken dessutom för en regelbunden diskriminering. ”Vill du spela fotboll kan du inte ha något typiskt karennamn. Jag har flera vänner som tvingats byta namn för att få spela i de högre ligorna. Vi förbjuds tala vårt eget språk och blir sämre behandlade än andra spelare” säger Saw Rocky. ”Många vägrar förneka sin egen kultur och får därmed inte möjligheten att utöva sin idrott” fortsätter Saw Rocky. Även för de som inte tillhör något minoritetsfolk i krig mot juntan är det svårt att utöva sin idrott.

För att få spela i någon idrottsförening i Burma måste du vara medlem i USDA, Union Solidarity and Development Association. Namnet på organisation kan tyckas aningen ironiskt. USDA bidrar nämligen föga till det vi är vana vid att beteckna som solidaritet och utveckling. Tvärtom är USDA en juntaledd organisation som gjort sig skyldiga till upprepade övergrepp mot befolkningen. Enligt regimen är USDA en icke-statlig organisation, men alla vet att verkligheten är en annan. Det är samma generaler som sitter i juntans ledning som sitter i USDA:s ledning och organisationens verksamhet består bara av sådant som ligger i regimens intresse. Att ett medlemskap i USDA är ett krav för att få spela organiserad fotboll i Burma gör att många burmeser aldrig får en möjlighet att utöva sin idrott. Det finns givetvis många oppositionella som vägrar ett medlemskap i en sådan juntavänlig organisation. För den stora massan är det dock ekonomin som är det största skälet att man inte kan ansluta sig till USDA. Den officiella versionen är att ett medlemskap är gratis, men å andra sidan tvingas medlemmarna betala avgifter för ceremonier och andra obligatoriska aktiviteter vilket gör att många inte har råd med ett medlemskap. Därmed utesluts den fattiga majoriteten av burmeserna från möjligheten att utöva sin idrott.

För de som har råd att gå med i USDA är det inte riskfritt att utöva sin idrott. I alla fall inte om man har någonting att invända emot tränarnas eller fotbollsförbundets ageranden. År 2003 skrev journalisten Zaw Thet Htwe en artikel till sporttidningen han jobbade för. I artikeln ifrågasatte han hur det burmesiska fotbollsförbundet använde de pengar FIFA tillskänkte dem. Regimen ansåg att artikeln var högförräderi och dömde Zaw Thet Htwe till döden, men efter internationella påtryckningar sänktes straffet till tre års fängelse. Samma år dömdes sju studenter till mellan sju och femton års fängelse för att de utan myndigheternas godkännande startat en idrottsförening. Juntans agerande bör förstås i bakgrund mot att det igenom hela Burmas moderna historia varit studenternas organisering som startat de uppror som hotat generalernas maktinnehav. Den paranoida regimen är därför livrädd för studenter som går samman. ”All form av kritik sägs med livet som insats i Burma, oavsett om det handlar om något så harmlöst som fotboll. Framförallt om du är student” förklarar Saw Rocky för mig.

Burma är inte med i sommarens fotbolls-VM i Sydafrika. Huruvida de skulle vara det om landet vore en demokrati kan jag givetvis inte svara på. Troligt är dock att det idag finns hundratusentals fotbollstalanger i landet som aldrig får möjligheten att visa vad de går för. Skulle de få utvecklas som spelare skulle de med största sannolikhet kunna bidra till att lyfta landslaget till nya nivåer. Exemplet Burma borde vara en väckarklocka för alla de som lever med föreställningen att politik och fotboll alltid går att skilja åt. Samtidigt borde Burma vara en signal om att vi nu i fotbollsfrosseriets tid aldrig får glömma att det finns värre saker att uppröras över än att svenska landslaget inte lyckades ta sig till Sydafrika i år.

Mikael M Karlsson
S-studenters volontär i Mae Sot längs thai-burmesiska gränsen

Utblick ger en inblick i hur det burmesiska valet går till

2010-06-03T09:53:00.005+02:00

I senaste numret av utrikespolitiska föreningens tidning Utblick hade jag med en artikel om det kommande valet i Burma. Ni kan läsa artikeln nedan:

Val, men innebär det demokrati?

Det är inte bara i Sverige det ska hållas val i år. Även i Burma kommer ett val att hållas. Regimen säger att valet är en del av deras ”vägkarta till demokrati”, men stora delar av opposition har meddelat att man tänker bojkotta valet. De anser att villkoren för valet inte är demokratiska.

Sedan en militärkupp 1962 har Burma styrts av en handfull generaler som hållit landet i ett järngrepp. Diktaturen har isolerats från omvärlden och regimens sätt att sköta ekonomin på har gjort Burma till ett av världens fattigaste länder. Under ett omfattande uppror mot juntan 1988 klev Aung San Suu Kyi fram som ledargestalten för demokratirörelsen. Hennes parti NLD vann en jordskredsseger i valen som hölls 1990. Valresultatet erkändes dock aldrig av regimen utan de behöll makten. Diktaturen har därmed bestått och människorättsorganisationer rapporterar om upprepade övergrepp mot den egna befolkningen.

År 1994 inledde juntan en process som man gav namnet ”vägkarta mot demokrati” eller mer specifikt ”disciplinerad demokrati”. En samling människor, handplockade av juntan, ägnade 14 år åt att ta fram en ny konstitution. Bara några dagar efter att cyklonen Nargis dödade 140 000 människor hölls en folkomröstning om regimens förslag till konstitution. Enligt juntan deltog 98 procent av befolkningen och 92,4 procent av dem röstade ja. Allt tyder dock på att siffrorna är riggade av juntan. Oavsett vad så är nästa steg i vägkartan mot demokrati det val som ska hållas i Burma nu i höst.

Exakt datum för valet är vid skrivandets stund inte fastslaget, men troligt är att det kommer gå av stapeln någon gång i oktober eller november. I början av mars i år släpptes vallagarna som mer ingående berättar hur valet kommer gå till. Dessa tillsammans med konstitutionen ger en tydlig bild av villkoren för valet. Viktiga positioner så som överbefälhavaren tillfaller automatiskt juntan och en fjärdedel av platserna i parlamentet är reserverade för militären. Medborgarna i Burma kommer därmed bara ha möjlighet att rösta om 75 % av platserna i parlamentet. Vilka som är valbara dit är dessutom långt ifrån fritt. Juntan har skrivit in i konstitutionen att personer som är eller har varit gifta med utländska medborgare inte är valbara. Detta utesluter demokratirörelsens frontfigur Aung San Suu Kyi då hon varit gift med en brittisk man. Som ett sista dråpslag mot demokratirörelsen såg juntan till att få inskrivet i vallagarna att inga som är eller har varit politiska fångar får delta i valet eller ens rösta. Partier som har medlemmar som suttigt i fängelse tillåts inte ställa upp. I ett land med 2 200 politiska fångar har de flesta partier i demokratirörelsen medlemmar som suttit i fängelse och därmed innebär denna lag i praktiken att demokratirörelsen utesluts från valet.

Aung San Suu Kyis parti NLD tillkännagav i slutet av mars att man inte tänker registrera sig inför valet. Utöver att detta innebär att de inte får delta i valet står det i vallagen att partiet därmed kommer illegaliseras. Större delen av demokratirörelsen hade redan innan NLD:s beslut meddelat att man tänker bojkotta valet då de inte anser att det sker på rättvisa grunder. I praktiken innebär det att det inte kommer finnas något reellt alternativ till juntan i valet.

Det finns flera hypoteser kring varför juntan vill genomföra detta val. Att det är en yngre generation inom militären som trycker på för demokratisk förändring är en tes några håller för trolig. De flesta tror dock att det hela är ett försök från juntan att vinna omvärldens erkände. Denna tes bygger på att juntan ser ett internationellt erkännande som ett första steg mot att omvärlden lättar på sina handelssanktioner emot landet vilket skulle kunna rädda nationen från den usla ekonomiska situation de befunnit sig i en lång tid. Valet är enligt denna analys blott en skenmanöver för att lura omvärlden till att tror att landet har demokrati, medan verkligheten är den att inget verkligt alternativ till juntan erbjudits folket. Om omvärlden kommer göra som juntan tycks önska och erkänna valet återstår att se.

Mikael M Karlsson
Bosatt i Mae Sot längs Thai-burmesiska gränsen

Munkar och legister

2010-06-03T09:45:00.001+02:00

Nu finns det även en film från fredsmarshen på Youtube. Ni kan se den här.
Dock kan man undra vad det är för långhårig ligist som trängt sig in mitt ibland de fridfulla munkarna i mitten av filmen. Klipp dig och skaffa dig ett jobb!

En bok om Aung San Suu Kyi

2010-06-02T18:08:00.000+02:00

Att det är viktigt att förstå Aung San Suu Kyi för att förstå någon om Burma är knappast någon överdrift. Aung San Suu Kyi är den självklara ledaren för demokratirörelsen i en av världens mest burtala diktaturer. Frilandsjournalisten Jesper Bengtson har nu skrivit en bok om Aung San Suu Kyi. Ni kan läsa en recension av den här. Själv kan jag knappt bärga mig till den dag då jag får möjlighet att läsa boken. Undra om Alibris går med på att skicka böcker till Mae Sot?

Fler bilder från fredsmarshen

2010-05-31T16:04:00.000+02:00

I Söndags deltog jag i en fredsmarsch här i Mae Sot. 100-200 personer deltog och sände ut ett budskap om fred. Arrangörerna sammanfattar manifestationen samt delar med sig av några väldigt vackra bilder här.

Fredsmarsch i Mae Sot

2010-05-30T07:08:00.008+02:00

Idag anordnades en stor fredsmarsch i Mae Sot. Jag hade det stora privilegiet att få tåga igenom Mae Sots centrum tillsammans med munkar från hela världen. Vid min vänstra sida gick flyktingar från Burma, thailändska arbetare och muslimska fredsaktivister. Vid min högra sida gick kvinnorättsaktivister, f.d. politiska fångar från Burma och barn klädda i sina etniska folkgruppers dräkter. Det var en fantastisk dag!

Vid 08.30 började deltagarna samla ihop sig. Banderollerna vecklades ut och fredsflagor spreds bland deltagarna. Budskapen var ”Vi kommer alla från samma familj”, ”fred i Burma, NU!” ”fred i hela världen”.

De yngre deltagarna var fulla av kamplust...

… och det var även de något äldre deltagarna

Såklart blev det slagordsträning innan avmarsch. Slagorden var dock lite annorlunda än vad jag är van vid från Sverige. Här bestod de mest av buddistiska fredssånger.

Så småningom började tåget röra på sig.

Som vanligt var det en del slit med att få ordning på det hela i början, men det löste sig fint tids nog.

Demonstrationer av detta slag är ganska ovanliga i Mae Sot. Hotet från polismyndigheten som när som helst kan arrestera och deportera burmeserna till Burma gör att det är svårt att anordna demonstrationer likt denna. Tjejerna på kontoret där jag arbetar vågade tillexempel inte delta i marschen.

Min uppskattning är att mellan 100 till 200 personer deltog i marschen. Många anslöt sig under tiden tåget drog fram.

Efter marschen samlades alla i en av stadens parker.

Där blev det tal av representanter från alla världens hörn. Här ser ni den burmesiska munken Ashin Sopaka som var initiativtagare till arrangemanget och höll ihop tillställningen.

Kvinnan på bilden talade om Tibet. Själv fick jag möjligheten att hålla en kort appell. Det var nervöst, men väldigt roligt.

Burma needs a real election, Not a military selection!

2010-05-27T07:53:00.012+02:00

Militärjuntan i Burma planerar att hålla ett val i år. Valet sker dock helt på regimens villkor och stora delar av oppositionen väljer att bojkotta valet. Världen över anordnades idag manifestationer och demonstrationer för att uppmärksamma att valet inte är demokratiskt. Vi deltog på en sammankomst med detta syfte här i Mae Sot.

Mötet kretsade kring att de burmesiska flyktingar och immigrantarbetare som finns runt om Mae Sot skulle få rösta. Här ser ni valsedlarna.

Immigrantarbetarna fick välja mellan ”ett riktigt val” eller ”militärens handplockning”. Rösterna skickades sedan till ASEAN, Sydasiens regionala samarbetsorgan. Syftet var återigen att visa att det burmesiska folket inte accepterar juntans bluffval utan vill ha verklig demokrati.

Så här skulle min röst se ut om jag fick rösta. Tyvärr är jag inte Burmes och fick då nöja mig med att vara ”internationell valobservatör” på mötet.

Så småningom hittade burmeserna fram till valurnorna.

Och alla fick rösta. Valet som helhet gick lugnt och sansat till. Utan att ha hört valresultatet så tror jag mig kunna ana att juntan inte fick allt för många röster denna morgon.

Sen blev det såklart långa (väldigt långa…) tal på burmesiska. Här talar en kvinna i exilparlamentet som bildades efter 1990 års val.

De lite yngre deltagarna visad dock inte riktigt lika stort intresse som sina föräldrar.

Stormens öga

2010-05-24T04:44:00.002+02:00

Det tycks vara lugnet efter stormen i Bangkok nu. Eller så är det stormens öga. Min gissning är det sistnämnda. Trotts att jag fortfarande är irriterad över svenska mediers fallenhet för att dramatisera istället för att analysera så går det inte att bortse från att de motsättningar som kommit upp i öppen dager i Bangkok de senaste månaderna knappast här löst upp i och med militärens brutala sätt att sopa problemen under mattan. Det har talats om korrumperade makthavare, militärer som inte vet sin roll i samhället och bristen på fria medier. Alla dessa komponenter har såklart sin del i den konflikt som i veckan fick sin kulmen i Bangkok, men i grunden handlar det om någonting annat. Det hela handlar om något som allt för få vågar tala om. Det handlar om klasskamp. Det räcker att läsa de första sidorna i Marxs snart 170 år gamla Manifest för att få en djupare analys av vad som pågår i Bangkok än vad alla svenska medier tillsammans tycks förmå. I romarriket var det patricier och plebejer, under feodalismen var det baroner och livegna, under skråväsendet var det mästare och gesäller. I dagens Thailand är det en urbaniserad medel- och överklass mot en fattig landsbygdsbefolkning. Med denna analys är det inte sagt att de fattiga bönderna har rätt i allting. Med denna analys är faktiskt inget moraliskt ställningstagande alls gjort, utan blott ett konstaterande om sakernas tillstånd. Och precis som i alla de historiska exemplen Marx tog upp i inledningen till sitt Manifest kommer även exemplet Thailand endast kunna sluta med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller klassernas gemensamma undergång. Slaget må vara över för den här gången, men kriget fortgår. Under ytan lever motsättningarna, de har snarare växt än krympigt i och med regeringens agerande. Därför tror jag vi kan det är en föga vågad gissning att stormbyarna åter lär dra ihop sig här i Thailand snart.

På besök hos MYPO

2010-05-23T11:52:00.002+02:00

Under veckan som gått har jag varit på besök hos Mon Youth Progressive Organisation, MYPO. MYPO har sitt huvudkontor i Sankhlaburi som ligger längs Thai-burmesiska gränsen, ett 30tal mil söder om Mae Sot. Då Sankhlaburi gränsar till Mon State i Burma består dess burmesiska befolkning nästintill uteslutande av Mon. En flod delar av Sangkhlaburi i två ungefär lika stora delar. På den västra sidan av floden bor det thailändare och på den östra sidan bor flyktingar från Burma. Det är mitt ibland de sistnämnda som MYPO har sitt kontor.

Som de flesta etniska organisationer i den burmesiska demokratirörelsen har MYPO lejonparten av sin verksamhet förlagd inne i Burma. Det är där deras insatser behövs som mest. Målsättningen med MYPO:s verksamhet är att stärka Mon folkets sammanhållning och samtidigt arbeta för en demokratisk och fredlig utveckling i hela Burma. Genom att anordna kulturella arrangemang för Mon folket försöker organisationen stärka sitt folks sammanhållning. Genom att dokumentera juntans övergrepp och vara en lobbygrupp jämt emot det internationella samfundet försöker organisationen bana vägen för demokrati och fred i Burma. Regimen i Burma har som vana att illegalisera och förfölja allt som hotar dess maktinnehav, vilket givetvis även drabbat MYPO. Det är därför organisationen har sin bas utanför landet. Just nu kretsar MYPO:s arbete mycket kring den flyktingkatastrof som vi troligtvis ser början av inne i Burma just nu. Jag har skrivit om den tidigare här.

Det jag har gjort hos MYPO är, utöver det sociala nätverkandet, att hålla en fyra dagar workshop om politik med dem. Att komma till en burmesisk organisation och prata om politik är alltid roligt, om än det är en utmaning då de sällan vet något av politik sedan tidigare.

Vill ni läsa mer om MYPO kan ni göra det här.

Rösta på Democratic voice of Burma!

2010-05-12T13:05:00.001+02:00

Mitt facebook motstånd till trotts, Burmakommitténs facebookprofil tipsade mig om att rösta i den här tävlingen. Democratic Voice of Burma är ett självklart val. De bedriver ett jättebra arbete med att informera världen om vad som händer i det mycket slutna landet Burma. Rösta på dem!

Våga ställa krav för schysst turism under Thailandsresan!

2010-05-08T16:48:00.003+02:00

Idag publicerades en debattartikel jag skrivit i Borås Tidning. Den finns inte uppe på bt.se än, men ni kan läsa den nedan:

Thailand har under de senaste 10-åren förvandlats till svenskarnas turistparadis nummer ett. Sol, bad och exotiska miljöer lockar 100 000-tals svenskar varje år. Det finns dock en baksida med turistindustrin i Thailand. I skuggan av turistparadiset utnyttjas miljoner burmesiska immigrantarbetare. Det är dem som får betala priset för våra billiga solsemestrar. Som turister har vi ett ansvar att våga ställa krav för att förbättra deras situation.

Hundratusentals människor flyr varje år från Burma. De flyr undan politiskt förtryck, ekonomisk misär och väpnade konflikter mellan juntan och motståndsgrupper. Löftet om ett bättre liv i grannlandet Thailand visar sig dock ofta vara en falsk profetia. Flykten från ett helvete leder ofta rätt in i ett annat helvete, ibland till och med värre än det de flydde från.

Det beräknas finnas omkring 2 miljoner burmesiska immigrantarbetare i Thailand och dessa utnyttjas systematiskt av sina arbetsgivare. Många kommer över gränsen med människosmugglare och tvingas arbeta för att betala av sina skulder till människosmugglarna. Dessa arbetare blir nästintill livegna i sina arbetsgivares händer. I Thailand finns det lagar om minimilön och arbetstid, men dessa följs inte. Lönen för en immigrantarbetare räcker knappt till mat för dagen och arbetstiderna kan vara upp till 16 timmar sju dagar i veckan. Många gånger betalas lönerna inte ens ut enligt överrenskommelse. Arbetsmiljöerna är osäkra då arbetsgivarna inte ser någon anledning att satsa några pengar på arbetarnas trygghet. Skulle en burmes gå bort finns alltid hundra nya som går att anställa. Arbetet sker ofta med livet som insatts. Då många av burmeserna saknar arbetstillstånd har de inte heller rätt till sjukvård. Immigrantarbetarna är förbjudna att bilda sina egna fackföreningar och då de diskrimineras i de thailändska facken är i princip inga burmeser fackligt organiserade. Arbetarna är därmed helt utelämnade i arbetsgivarnas händer. Misshandel och sexuella övergrepp är vanligt förekommande. Den som klagar över arbetssituationen gör sig arbetsgivaren snabbt av med. Barnarbete är förbjudet i lag, men i verkligheten finns det många burmeser under 18 år som utför både farliga och slitsamma arbeten i Thailand. Så här ser baksidan av det thailändska turistparadiset ut.

Många försöker vifta bort vårt ansvar genom att säga att det trotts allt inte är vi som utnyttjar de burmesiska immigrantarbetarna. Det är ett klent argument. Flera svenska resebolag anordnar resor till hotell som byggts av och underhålls av burmesiska immigrantarbetare. Turistorter som Phuket, Pattaya och Khao Lak skulle inte vara de turistparadis de är om det inte var för de burmeser som arbetar under slavliknande villkor. Det är det faktum att västerländska turister efterfrågar resor till underpriser och inte bryr sig om arbetsvillkoren för de som jobbar där som skapar möjligheten för thailändska arbetsgivare att profitera sig på immigrantarbetarna. Det är det faktum att burmesiska immigrantarbetare jobbar för slavvillkor som gör resan så billig som den är. Oavsett hur mycket vi försöker titta åt ett annat håll kommer vi inte ifrån det faktum att svenska turister bär en del av ansvaret för immigrantarbetarnas situation. Därav har vi också ett ansvar att göra vad vi kan för att förbättra deras arbets- och levnadsvillkor.

Turister i Thailand har oerhörda möjligheter att påverka, det gäller bara att ta tillvara på de möjligheterna. Det kan handlar om en så enkel sak som att våga fråga om villkoren för de som byggt hotellen, att visa att det finns de som bryr sig är ett första steg. Våga ställa etiska kvar på era resebolag. Givetvis kommer frågorna bara viftas bort i början, men om tillräckligt många frågar visar att människor bryr och att resebolagen också borde börja göra det om de vill ha kunder även i framtiden. Att förändra situationen för burmesiska immigrantarbetare är givetvis ett mycket stort projekt, men det börjar med det lilla. Det börjar med en sådan enkel sak som att inte titta åt ett annat håll.

Fokus om Burma

2010-05-06T15:05:00.000+02:00

Nyhetsmagasinet Fokus publicerade idag en artikel om det stundande valet i Burma. Ni kan läsa den här.

Ännu en flyktingkatastrof befaras

2010-05-02T12:45:00.004+02:00

Idag nåddes jag av nyheten att ännu en massflykt från Burma ser ut att bryta ut inom en snar framtid. Den här gången är det folk från den etniska gruppen Mon som hotas av juntans attacker. Spänningar mellan Mon folkets ledare och regimen gör att ungefär 600 människor flytt från sina hem i förebyggande syfte. Flyktingarna är i akut behov av hjälp och vädjar nu till omvärlden att agera.

Monstaten ligger i sydöstra Burma och har en lång gräns till Thailand. Befolkningen i delstaten är nästintill uteslutande Mon och de flesta sluter upp bakom partiet New Mon State Party (NMSP). NMSP befanns sig, precis som de flesta andra motståndsgrupper i de etniska minoritetsområdena, i en väpnad konflikt med regimens i årtionden. Precis som på många andra platser i landet mynnade den väpnade kampen ut i ett eldupphöravtal mellan parterna 1995. Juntan hade då året innan påbörjat en process som man gav namnen ”vägkarta mot demokrati” och ville då försöka samtala sig till underordning av oliktänkande istället för att tvinga dem till underkastning med hjälp av vapen. Vägkartan mot demokrati visade sig snart inte alls leda till demokrati utan istället resulterade det i en konstitution som garanterar juntan fortsatt maktinnehav. Enligt denna konstitution ska ett val hållas i Burma i år, ett val som oppositionen dömt ut som djupt odemokratiskt. Som en del i vägkartan mot demokrati har juntan dessutom bestämt sig för att en gång för alla göra sig av med väpnade motståndsgrupper. Då NMSP har behållit sina militära styrkor även efter eldupphöravtalet gav regimen dem för några veckor sedan ett ultimatum. Överlämna era militära resurser till oss eller gör er bredda på ett nytt krig. NMSP beslutade efter en tid att inte överlämna sin armé då de bedömer att den väpnade kampen kommer vara nödvändig då det stundande valet inte tycks ge några förutsättningar för demokrati. Vad befolkningen i Monstaten tyckte om det beslutet vet jag inte, men jag vet att mångas omedelbara reaktion var att fly från platser där striderna väntas pågå som värst. Omkring 600 personer uppges ha flytt till städer belägna i områden de tror är säkrare. Om den väpnade konflikten väl bryter ut kan vi vänta oss att tusentals människor kommer behöva fly.

Enligt de uppgifter jag har till hands vid skrivandets stund är det främst de som är mest sårbara för en väpnad konflikt, kvinnor, barn och äldre, som flytt från sina hem. De har flytt till städer belägna längre ifrån NMSP:s militärbaser där de misstänker att striderna kommer vara som värst. Än så länge är alltså alla flyktingarna att betrakta som internflyktingar, men om det blir strider är det ytterst troligt att folk kommer försöka ta sig över gränsen till Thailand. Många från Mon bor redan i thailändska gränsstäder, tillexempel staden Sangkhlaburi som består av nästan lika många Mon som thailändare. Om flyktingarna kommer lyckas ta sig över gränsen till Thailand den här gången beror på hur thailändska gränsmyndigheter väljer att agera. Thailands flyktingpolitik är långt ifrån tillfredställande. Troligt är att tusentals civila kommer behöva fly från plats till plats inne i Burma för att undvika att falla offer för kriget.

Det som händer, eller troligtvis kommer att hända, i Monstaten är inget unikt för Burma. Landet är ett av de med flest internflyktingar i världen och många har även flytt till granländerna Bangladesh, Indien, Kina, Laos och Thailand. I Karenstaten har ett väpnat krig mellan regimen och motståndsgrupper orsakat flyktingströmmar till Thailand i många år. I andra änden av landet har etniskt förtryck mot rohingyas gång på gång orsakat att människor tvingats iväg till Bangladesh. Monstaten har däremot varit ett av de lugnare områdena sedan eldupphörsavtalet 1995, men nu ser det alltså ut att hålla på att förändras.

Situationen för de som redan har flytt sina hem är akut. De saknar allt. Vatten, mat, myggnät, mediciner, sanitet, kläder och bostäder. Allt. NGO:s kopplade till Mon vädjar nu omvärldens hjälp. Dels behövs en akut hjälpinsats till de som redan befinner sig på flykt och dels behövs förberedelser för att hjälpa de som troligen kommer fly om det blir en väpnad konflikt. Om omvärlden kommer att höra Monfolkets rop på hjälp återstår dock att se.

Bilder från May Day!

2010-05-01T15:37:00.019+02:00

Idag firade jag Första Maj tillsammans med Democratic Party for a New Society och Yaung Chi Oo Workers association. Det var mycket trevligt. Ni kan se bilder från tillställningen nedan:

Fullstatt!

Inledningstalaren (den enda som lyckades hålla sitt tal under fem minuter)

Moderatorn som höll samman tillställningen

Och en orkester som är lite olik dem som vi är vana vid på 1 maj hemma i Sverige.

Och en minst sagt engagerad körledare…

... minst sagt engagerad…

Ett tag var jag övertygad om att man skulle behövas tas till sjukhuset efteråt.

Dagens bästa talare. Talade om sina egna erfarenheter som immigrantarbetare. Om hur kvinnliga arbetare trakasseras av arbetsgivarna och tvingas arbeta för de allra sämsta villkoren. Graviditet leder ofta till avsked. Med barn är det nästintill en omöjlighet att få arbete och kulturen gör att det är kvinnorna som har huvudansvaret för barnen. Flera fall av våldtäkter på arbetsplatserna har förekommigt. Förövaren går ofta fri. För att bara ta några exempel på allvaret för arbeteskorna.

Mellan talen blev det då och då ett kulturellt inslag. Här ser ni ett framförande av traditionell arakanesis dans.

Dansen besvarades med jubel från åskådarna.

Och så fick de lite äldre barnen leka av sig också.

Mänskliga-rättigheter-bingo

”Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila” Undra vad de fått den parrollen ifrån?!

Slutligen tackar denna välklädda unga herre får vårt deltagande i årets Första Maj firande.

Demokratirörelsens svarta fläck

2010-04-23T17:11:00.002+02:00

Idag är en bra dag. Idag kom nämligen tvärdrag nummer 1 2010 hem till alla oss prenumeranter. Jag hade med en krönika. Ni kan läsa den nedan:

Efter en intensiv arbetsvecka satte jag mig på ett café med några burmesiska vänner som kommit till Mae Sot för att skolas av demokratirörelsen. Vad som var tänkt att bli en stunds avkoppling vänner emellan utvecklades dock snabbt åt ett helt annat håll. När jag tog upp situationen för rohingyas, en muslimsk minoritet i västra Burma, visade sig den gamla klyschan om att även solen har sina fläckar vara skrämmande aktuell.

Rohingyas är ett muslimskt minoritetsfolk som flera gånger har beskrivits som ett av världens mest förtryckta folk. Militärjuntan i Burma förnekar dem medborgarskap, rätten att äga mark, rätten att resa och gifta sig utan att först ha fått tillstånd från staten. Tvångsarbete är vanligt förekommande och utbildning är snarare en lyx än en rättighet. Brutala fördrivningsaktioner från regimen kombinerat med desperata försök att fly undan misären gör att många från rohingyas nu lever i grannlandet Bangladesh där deras levnadsvillkor är föga bättre än i Burma.

Att rohingyas förtrycks av militärjuntan i Burma förvånar förmodligen ingen. Den xenofobiska och paranoida regimen i Burma förtrycker de flesta som befinner sig inom deras territorium. Det som uppenbarades för mig under samtalet på caféet med mina vänner var att rohingyas inte heller välkomnas i den burmesiska demokratirörelsen. Den rörelse som annars lyckas så väl med just det som varit ett av de centrala problemen enda sedan britterna lämnade Burma, nämligen att ena landets många etniciteter, har när det kommer till frågan om rohingyas en minst sagt tvivelaktig inställning.

Enligt mina vänner på caféet var saken solklar. ”Dom är inte burmeser” svarade de kort. Räknar man bara de burmesiska ursprungsfolken så har mina vänner helt rätt. Rohingyas tros härstamma från arabiska och muslimska folk som flyttade till Burma, men när i historien detta skedde är omdiskuterat. Vissa hävdar att det var flera tusen år sedan, andra säger någon gång under 1800-talet. Mina vänner var fast beslutna om att de kom till Burma först efter att britterna lämnade landet 1948. Frågan om det historiska datumet för förfädernas ankomst till Burma är dock den yttersta formen av kvasidebatt. Oavsett vad så är det ett faktum att majoriteten av rohingyas bor i Burma idag. Det är därutöver ett faktum att rohingyas inte har någon annanstans att ta vägen. Att de då utesluts från demokratirörelsen är orimligt och kommer med största sannolikhet få ödesstigna konsekvenser. För Burmas framtida demokratisering kommer inte kunna trolla bort rohingyas från den politiska verkligheten och fältet kommer då ligga öppet för konflikt.

Frågan att släppa in rohingyas i demokratirörelsen är såklart inte fullt så svartvitt som jag beskrivit ovan. Deras välkomnade skulle förmodligen innebära att arakaneserna, den dominerande folkgruppen från området där rohingyas bor, drar sig ur hela rörelsen. Det vore förödande för demokratikampen och skulle bara spela juntan i händerna. Att inte bjuda in dem är samtidigt att skjuta problemet på framtiden. En dag kommer frågan om huruvida rohingyas har rätt att delta på lika villkor i ett demokratiskt Burma hinna i kapp dem som försöker sopa problemet under mattan idag. Då kommer det inte räcka med att vifta bort frågan genom att börja tala om när rohingyas egentligen kom till Burma.

När jag skildes från mina vänner på caféet var vi fortfarande bästa vänner. Deras kamp för frihet och jämlikhet blir inte mindre rättfärdig bara för ett samtal över en milkshake. Den kamp de för inspirerar mig lika mycket nu som förut. Samtalet på caféet påminde mig dock om att ingen kamp är felfri och att riktiga vänner inte får vara rädda för att kritsera varandra när den andra uppenbart har fel.

Mikael M Karlsson
S-studenters volontär i Mae Sot
Thailand, alldeles vid gränsen till Burma

Väpnad kamp, ingen mirakellösning för Burma

2010-04-21T06:23:00.005+02:00

Diskussionen om huruvida det är rätt att använda vapen i kampen för demokrati är knappast någonting nytt för den som följt arbetarbetarerörelsens internationella debatt ett tag. När en vän till mig tog upp diskussionen på nytt och satte den i ett burmesiskt sammanhang blev jag påmind om frågans aktualitet. Det mycket intressanta samtal som följde stärkte mig i övertygelsen motståndet mot väpnad kamp i Burma snarare bör avgöras av en situationsanalys än trångsynt pacifism.

Det var ett mycket klumpigt sätt han förde fram det på. Mycket som man uppfattar som märkligt agerande här kan bortförklaras genom att hänvisa till kulturkrockar, men den här gången var det fråga om ren och skär social inkompetens. ”Jag har några glada nyheter” sa han med ett stort leende på läpparna. ”Det sprängdes lite bomber i Rangoon i morse” fortsatte han. Vi som befann oss runt bordet fick kämpa för att inte sätta kvällskaffet i halsen. Diskussionsämnet för kvällen var bestämt, det verkade som om något formellt beslut om den frågan inte behövdes.

Vi som befann oss runt bordet kände alla redan till nyheten. Den 15 april inträffade tre explosioner i Rangoon. Sjukhuskällor uppgav samma kväll att 24 personer dödats, samtliga civila, och samtidigt bekräftades att explosionerna varit orsakats av sprängladdningar. Vem som låg bakom attentaten är inte klart, men juntan i Burma var inte sena med att anklaga etniska motståndsgrupper. Sedan länge pågår strider mellan regeringstrupper och rebellgrupper i minoritetsfolkens områden i landets ytterkanter. Att bombdåd likt dessa tar sig in till centrala Rangoon är dock ganska ovanligt. Konsekvensen att det blev det här som tog upp vår kvällsdiskussion är därmed kanske inte så svårt att förstå.

Min principiella hållning till våld förändrades inte i och med diskussionen runt middagsbordet den kvällen. Jag är inte pacifist. Jag har inga problem med att anse att ANC gjorde rätt när de riktade vapen mot deras förtryckare och det är självklart för mig att det går att försvara de som gjorde väpnat motstånd mot nazisternas frammarsch i Europa under 30 och 40-talet. Givetvis är det alltid rätt att fördöma våldet om det, likt fallet i Rangoon, drabbar civila. Att gå därifrån till att fördöma väpnat motstånd i allmänhet är för mig främmande. Väpnad motståndskamp mot juntan i Burma är således inget jag har några principiella problem med. Det var inte heller det som vår diskussion den där kvällen kom att kretsa kring utan snarare om våld är en framkomlig väg i fallet Burma.

Burmas militär, vars officiella namn är Tatmadaw, är en av Sydostasiens största arméer med mellan 400 000 och 500 000 soldater. Räknar man antal soldater i förhållande till antal invånare i landet hamnar Burma i topp på den internationella listan. Tatmadaws utrustning är modern, eller i alla fall betydligt modernare än de grupper de strider emot. Det väpnade motståndet mot regimen är splittrat i flera olika grupper som främst består av gerillagrupper i områdena där de etniska minoriteterna bor. Dess antal stridande är svårt att uppskatta men det rör sig om en betydligt lägre siffra än regimens antal soldater. Räknar man till motståndsgruppernas fördel kommer de ändå inte upp till en fjärdedel av de antal soldater Tatmadaw har till sitt förfogande. Att motståndsgrupperna skulle kunna åstadkomma en hållbar samhällsförändring i Burma är med hänvisning till ovanstående föga troligt. Det väpnade motståndet mot regimen blir aldrig militärt starkare än Tatmadaw. Tyvärr.

Diskussionen runt middagsbordet den där kvällen gav mig nya insikter om det svåra i att nå framgång genom väpnad kamp i Burma. Historien lär oss att inga verktyg i kampen för demokrati är enkla att använda i Burma. Hur landet ska demokratiseras är en svårbesvarad fråga, men efter samtalet med mina vänner är min uppfattning att det med största sannolikhet inte är våld som kommer leda till diktaturens undergång.

Mer om valet

2010-04-18T17:15:00.000+02:00

Det kommer hållas ett val i Burma i år. Exakt datum är inte satt ännu. Anledningen till att regimen utlyst ett val är troligen att man därigenom vill försöka vinna omvärldens godkännande för sin politik. ETC skriver en intressant artikel om det här.

Arbetskollega sökes!

2010-04-17T05:12:00.000+02:00

S-studenter söker en ny volontär i Mae Sot under perioden juni till oktober. Ett par månader kommer man få arbeta tillsammans med mig. Om det sistnämnda är ett lockbete eller mest avskräckande får man avgöra själv. Läs mer om tjänsten här.

På andra sidan bron

2010-04-11T16:42:00.001+02:00

Tio minuters bussresa ifrån Mae Sots centrum ligger en gränsövergång mellan Thailand och Burma. En bro som bär namnet Friendship Bridge avgränsar de två länderna ifrån varandra. På ena sidan ligger staden Mae Sot där jag bor och på andra sidan ligger den burmesiska staden Myawaddy. Igår var jag tvungen att vandra över bron för att uppdatera mitt visum. Det tar bara ett fåtal minuter att ta sig över till den burmesiska sidan, men det känns som att röra sig emellan två helt olika världar.

Mae Sot är en stad som ser ut som de flesta städer jag besökt, med asfalterade vägar och 7elevens i varje datohörn. I Myawaddy är butikshyllorna tomma och bortsett från huvudgatan rätt genom staden består gatorna mest av hårdpackad jord och lera. I Mae Sot finns det förvisso gott om kåkstadslikande skjul där burmesiska flyktingar bor, men stadsbilden domineras ändå av hus av en standard som lika gärna hade kunnat finnas hemma i Borås som i Thailand. Myawaddy är raka motsatsen, där ligger de fallfärdiga bambuhusen tätt packade intill varandra. Vandrar man omkring en eftermiddag i centrala Mae Sot får man trängas med bilar, men i Myawaddys utkanter såg jag mest slitna cyklar och ett och annat traktorslikande fordon som borde körts till skroten för länge sen. Men det finns en skillnad som märks tydligare än alla de andra. Den skillnaden sitter i människorna man träffar. I Mae Sot ler människor emot varandra. I Mae Sot blandas hetsiga diskussioner om allt från politik till mode med skratt och glada tillrop. Visst finns det ofantlig mycket i Mae Sot som aldrig borde få finnas, men människorna här har ändå något som tycks saknas på andra sidan bron. Jag tror det är något så enkelt som hopp. Under mina timmar i Myawaddy tror jag knappt jag såg ett enda leende. Istället såg jag människor som stirrade på mig med stora ögon och tittade ner i marken när jag försökte le åt dem. Jag såg kvinnor med trasiga benproteser som tiggde om pengar och barn i smutsiga kläder som sprang undan när jag kom närmare. Kontrasterna mellan Mae Sot och Myawaddy är omöjliga att undgå.

Efter ett par timmar i Myawaddy var det dags för mig att åka hem till Mae Sot igen. Burmesen som satt mitt emot mig på bussen försökte stapplande föra någon form av konversation med mig. Hans begränsade engelska kunskaper och min totala oförmåga att förstå mig på burmesiska försvårade det hela. Jag tolkade dock hans leende och hans mer eller mindre förståliga ordkombinationer som om att han var minst lika glad som jag över att vara på den thailändska sidan av gränsen. Det är lätt att förstå varför.

Lästips ang. valet

2010-04-07T12:20:00.002+02:00

SPDC (militärregimen i Burma) drev 2008 igenom en ny konstitution som är allt annat än demokratisk. I samband med det offentliggavs att år 2010, alltså i år, ska ett val anordnas. När detta val ska hållas är inte klart ännu, juntan vill av allt att döma försvåra för oppositionen att kampanja genom att skjuta på offentliggörande av datumet för valet. Vad som däremot är klart är att valet inte kommer följa demokratiska principer. Vallagarna som presenterades för lite drygt en månad sedan förklarar att juntan kommer kunna handplocka de som ska utgöra valkommissionen och politiska fångar förbjuds att delta i valet. Karin Strandås, ordfröande i svenska burma kommittén, skrev en klok ledare på ETC om detta nyligen. Läs den här.

Ställ juntan inför domstol!

2010-04-05T04:09:00.003+02:00

Igår publicerades en debattartikel av mig och Carina i Borås Tidning. Den har inte kommit upp på bt.se ännu, men under tiden vi väntar på det kan ni läsa artikeln i sin helhet nedan:

Ställ Juntan inför domstol!
I snart 50 år har Burma styrts av en militärregim. Generalerna har bibehållet sitt järngrepp om makten genom en politik av effektivt förtryck mot hela befolkningen. Offentliga yttranden mot regimen är förbjudna i lag, demokratiaktivister fängslas och fredliga demonstrationer har vid flera tillfällen besvarats med skottlossning. FN uppskattar att över 3 300 byar bränts ner i de etniska minoritetsområdena, såväl vuxna som barn tvingas agera levande minröjare och våldtäkt används systematiskt för att kuva civilbefolkningen. Det är hög tid att ställa generalerna till svars i internationella domstolen för juntans övergrepp!

Burma är drabbat av intern konflikt. Det tar sig främst uttryck av ett krig mellan det burmesiska folket och den regering de aldrig fått möjlighet att välja. Landet består av en mosaik av olika etniska folkgrupper. Längst landets gränser bor minoritetsfolk som under årtionden utsatts för systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I väster har muslimska rohingya vid flera tillfällen utsatts för brutala fördrivningar från sina hem. I öster förnekas karenfolket rätten till sin kultur och trakasseras regelbundet av myndigheterna. I norr har Chin drabbats av fruktansvärda svältkatastrofer som hade kunnat förhindras om bara militärjuntan valt att agera. Hundratusentals burmeser lever som flyktingar inom sitt eget lands gränser och flera miljoner människor har tvingas lämna landet och lever som flyktingar i Thailand, Kina, Bangladesh och Indien. Att Burmas militärregim har begått krigsbrott och grova övergrepp av de mänskliga rättigheterna borde vara ställt utom tvivel.

Situationen i Burma kan liknas vid de övergrepp som skett i Bosnien, Rwanda och Darfur. I samtliga fall har det handlat om hundratusentals människor som mördats och minst lika många som tvingats i flykt. Burma särskiljer sig från ovanstående exempel genom att juntan hitintills har undansluppit en process som förklarat dem skyldiga till övergreppen de begått.

Det enda sättet att få Burmas ledare ställda inför internationell domstol är att FN:s säkerhetsråd beslutar om att hänskjuta frågan dit. När det kommer till Burma blir dock säkerhetsrådets stela struktur tydlig. Genom att använda sin vetorätt skyddar Kina allt som oftast den burmesiska regimen från internationella sanktioner för att inte riskera de egna ekonomiska intressena i landet. För att sätta press krävs därför att andra stater arbetar för att en process mot den burmesiska regimen påbörjas. Det skulle även sända signaler till militärjuntan att deras agerande inte ses med blida ögon av omvärlden.

FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quinta, uttalande sig i mars 2010 positivt till att inleda en process med målsättningen att ställa regimen i Burma inför internationella domstolen. Sveriges regering har nu ett gyllene tillfälle att sätta press på det internationella samfundet för att få till stånd en sådan process. När utrikesminister Carl Bildt för ett halvår sedan fick frågan om han kunde tänka sig att arbeta för en sådan utveckling undvek han att svara på frågan. Vi hoppas att det inte var ett uttryck för en ovilja att ställa militärjuntan inför domstol utan att Carl Bildt enbart inte kände sig tillräckligt insatt i ämnet. Vi hoppas att utrikesministern nu fått klarhet i frågan. Burmas folk har väntat länge nog på att omvärlden ska agera.

Carina Brandow
Mikael M Karlsson
Socialdemokratiska studenter boende vid thai-burmesiska gränsen

VÄRLDSNYHET: SYCB har en ny hemsida!

2010-03-31T11:07:00.004+02:00

Idag har jag skaffat en blogg åt organisationen jag jobbar åt här i Mae Sot. Förhoppningsvis hittar vi snart någon som kan hjälpa oss med en riktig hemsida, men så länge får ni hålla till godo med denna blogg:

www.sycbcongress.blogspot.com

Mae Tao Clinic – En starkt lysande stjärna i en annars mörk natt

2010-03-30T17:41:00.003+02:00

Det sägs att ju mörkare natten bli, desto klarare lyser stjärnorna. På kliniken Mae Tao i Mae Sot visar sig det vara en träffande beskrivning. Hälso- och sjukvården för burmeser är undermålig, oavsett om de befinner sig i sitt hemland eller som immigrantarbetare i grannlandet Thailand. ”Hit till Mae Tao kommer dem som inte får vård någon annanstans” förklara vår guide under vårt besök på klinken.

Det flesta välfärdsinrättningar i Burma fungerar dåligt. Sjukvården är tyvärr inget undantag. Regeringen påstår att den är gratis, men verkligheten är en annan. Höga avgifter gör att många inte har råd till den vård de behöver. För minoritetsfolken i landets ytterkanter är det än värre. Även om de skulle kunna betala för sin vård finns det inga kliniker eller sjukhus de är välkomna till inne i Burma.

Många burmeser försöker livnära sig på immigrantarbete i grannländerna. För de som söker lyckan i Thailand väntar ett tufft liv, inte minst om de skulle råka bli sjuka. Vuxna immigrantarbetare har ingen rätt till sjukvård, inte ens akut sådan. Precis som på många andra platser på jorden struntar vissa läkare i detta och följer sin etiska övertygelse istället och ger och ger vård åt den som behöver. Lagen är dock tydlig: immigrantarbetare har inte rätt till vård. De som får det ändå är en försvinnande liten minoritet. Nyligen ändrades lagstiftningen i Thailand så att immigrantarbetares barn ska ha rätt till vård. För vuxna finns dock inte den rättigheten.

Mae Tao Clinic ser vid första anblicken inte ut att vara någonting speciellt, men innanför väggarna finns något unikt. På klinken i Mae Sots utkant välkomnas både folk inifrån Burma och immigrantarbetare i Thailand.
- Ungefär 50 % av våra patienter kommer inifrån burma och andra halvan är immigrantarbetare. Vi har allt från mödravård till protestillverkning här på Mae Tao, förklarar vår guide. Malaria och minskador är de vanligaste orsakerna till att folk kommer hit. Många inne i Burma har inte myggnät vilket är det mest effektiva sättet att skydda sig mot malaria. Minskador drabbar många då både militären och gerillagrupperna under lång tid lagt ut minor för att bekämpa sina motståndare, fortsätter vår guide.

För många av patienterna på klinken är det en lång och farlig resa som ligger bakom dem innan de tagit sig hit. Det flesta av immigrantarbetarna saknar papper och kan därmed bli utvisade till burma om polisen uppräcker dem. Därför kan många inte röra sig fritt och resan till kliniken skulle lika gärna kunna sluta i en deporteringsbuss som i en sjukhussäng. För de som bor inne i Burma är resan till Mae Tao inte enklare. Lyckas de väl ta sig igenom alla vägspärrar inne i Burma kvarstår att ta sig över gränsen mellan Burma och Thailand. Gränsmilitären låter sig inte alltid övertalas av att hälsosituationen innebär att de måste få passera. Då återstår bara att ta sig illegalt över gränsen vilket kan sluta riktigt illa om militären skulle upptäcka det.

På Mae Tao är sjukvården gratis, men har patienterna möjligheten lämna en donation är det såklart välkommet. De flesta burmeser är dock så fattiga att den möjligheten inte finns och Mae Tao accepterar att de inte har några pengar att bidra med. Även mediciner är gratis för patienterna. De patienter som det inte finns kunskap och rätt utrustning för att behandla på Mae Tao skickas till Moa Sots sjukhus. Mae Tao betalar sjukhusavgiften för de som skickas dit.
- Vår finansiering kommer från biståndsorganisationer runt om i världen. Förra hösten hamnade vi i en ekonomisk kris då en bidragsgivare drog in vårt bistånd och våra inkomster sjönk med 25 %. För att få stabilitet och trygghet i vår verksamhet behöver vi fler finansiärer som regelbundet ger oss pengar. Bistånd måste vara långsiktigt och får inte ändras över en natt för då kan vi omöjligt bygga upp någon hållbar verksamhet, förklara vår guide.

Mae Tao bildades av burmesiska läkarstudenter som flydde till Thailand efter militären slått ner upproren i Burma 1988. I början hade klinken stora problem med thailändska myndigheter, men dessa problem har avtagit med tiden. Numer låter de för det mesta verksamheten pågå ostört. Fortfarande är kliniken illegal och det är långt kvar till Thailändska myndigheter tar sitt ansvar och börjar stödja verksamheten, men att man inte aktivt motverkar kliniken är ändå ett litet framsteg.

Burmesiska regimen är ser dock inte med blida ögon på Mae Taos arbete. Juntan upprörs över att klinken ger vård åt gerillasoldater som krigat emot militären i Burma. Vad generalerna dock glömmer bort är att i sängen bredvid gerillasoldaten ligger ofta en av juntas soldater. Vår guide tvekar inte om den saken:
- Vi ger vård åt alla! Givetvis nekar vi inte SPDC:s (regeringen i Burma) soldater vård. Vi är läkare och ska minska lidandet, inte sortera ut vem som förtjänar vård och vem som inte gör det.

Det är med en mycket ambivalent känsla jag lämnar Mae Tao Clinic. En fascination över den oerhörda människokärlek som ligger bakom klinken blandas med en upprördhet över hur situationen är för sjuka burmeser idag. Såklart är det en skam för mänskligheten att vissa bara för att de ska ha fött i en diktatur saknar rätten till de vi andra tar förgivet. Självklart är Mae Tao ett lysande exempel på hur det går att göra något åt situationen. I en tid då det är på modet att anklaga biståndet för att vara kontraproduktivt och korruptionsfrämjande är Mae Tao Clinic ett lysande exempel på hur bistånd kan rädda liv.

Bilder från Mae Tao Clinic.

2010-03-30T06:46:00.004+02:00

I Mae Sot ligger sjukhuset Mae Tao. Det har kallats burmas bästa sjukhus, trots att det ligger i grannlandet Thailand. Jag var där på besök igår och tog några bilder:

Här behandlas allt från malaria till minskador. Hälften av besökarna är burmesiska immigrantarbetare och andra halvan är burmeser som flytt över gränsen för att få sjukvård.

Mannen på bilden trampade på en mina när han var ute och mjölkade sina kor. I Burma kunde han inte betala för vård, här får han det gratis.

Mae Tao har även en mödravårdscentral. Här ser ni förtidigt födda barn. I Burma hade de inte klarat sig, här får de en andra chans.

Historien thailändska myndigheter inte vill att jag ska berätta

2010-03-24T15:55:00.004+01:00

Mae La Refugee camp är en skamfläck för det Thailändska samhället. Det är en skamfläck därför att thailändska myndigheter år efter år låter tiotusentals människor leva instängda i ett flyktingläger utan rätt att röra sig utanför lägrets gränser. Det är en skamfläck därför att thailändska myndigheter år efter år låter tiotusentals människor leva med ständig brist på livsnödvändigheter så som mediciner och en värdig bostad. Det är en skamfläck därför att thailändska myndigheter år efter år omöjliggör för tiotusentals människor att vara självförsörjande. Det här är historien om en skamfläck som thailändska myndigheter inte vill att jag ska berätta om.

Det beräknas finnas omkring 160 000 burmesiska flyktingar som lever i något av de nio flyktinglägren längs Thai-burmesiska gränsen. Två timmar färd på motorcykel ifrån Mae Sot ligger Mae La Refugge camp. Den officiella siffran är att det bor 50 000 flyktingar här, men av allt att döma är det betydligt fler. Flera som jag träffar under mitt besök i lägret är inte registrerade och räknas därför inte med i statistiken. Min guide uppskattar att det bor omkring 60 000 flyktingar i lägret.

Det är svårt för utlänningar att besöka flyktinglägret Mae La. Vissa perioder är det så gott som omöjligt. Andra perioder behövs ett tillstånd av thailändska myndigheter eller en person med erfarenhet från området som är redo smuggla in dig i lägret. Min guide väljer det sistnämnda åt mig. Efter två timmars resa börjar en stad i bambu uppenbara sig på det kulliga landskapet mellan vägen och bergen någon kilometer ifrån oss. Byggnaderna kommer tätare och tätare. Barn leker i de smala, leriga gränserna. Kvinnor och män ligger i skuggan och försöker uthärda värmen. Grisar och hönor bor under husen. Efter en stund stannar min guide till. ”Följ honom, fort!” säger han och pekar på en liten kille som stirrar på mig med stora ögon. Innan jag hunnit hoppa av motorcykel smiter pojken in genom ett håll i staketet som omger lägret. Jag följer efter. Han rör sig med snabba steg och jag har svårt att hinna med då jag måste ha koll på marken för att inte halka på de leriga stigarna. Vi går på de små gränserna där väggarna från byggnaderna alldeles intill gör att så få personer som möjlig ser oss. Hans val av väg är långt ifrån fågelvägen. Vi six-saxar oss fram, det känns som om vi springer i en labyrint. En bäck på ett par meter dyker upp framför oss. Ett tiotal vita sandsäckar är utlagda för att fungera som en bro, men säckarna har sjunkigt ner i dyn så att vattnet rinner över dem. Pojken tar sats och hoppar över. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer komma över, men ser inget annat val än att försöka. Jag klarar mig oskadd, med undantag från en fot som sjunker ner i leran på andra sidan. Medan vi skyndar vidare stirrar ett par småflickor på mig med en blick som skulle kunna tolkas som både nyfiken och skrämd. Kanske undrar de vem jag är, eller kanske undrar de vad jag är. Vid ett av husen stannar pojken till, tar av sig skona och börjar klättra upp för det branta trappan av löst surrade bambuskott. Jag följer efter, men pojken pekar in i ett rum bredvid och jag antar att det innebär att han vill att jag ska gå in där. Svettig av värmen och hinderbanan vi precis avklarat sätter jag mig ner på golvet i rummet, sluter ögonen och konstaterar att jag kommit fram.

En halvtimme senare sitter jag i rummet intill med ett äldre par mittemot mig. De ger mig tillstånd att kalla dem Tola och Nisi. Det är kvinnan, Nisi, som håller i större delen av vårt samtal. Min guide översätter. Jag antecknar frenetiskt. De förklarar att de kommer från folkgruppen Karen och att de flydde undan det ekonomiska förtryck juntan utsätter sina medborgare för. Godtyckliga skatter tas ut när juntan själv behagar, bönder förhindras från att ta sig till sina åkrar och lönerna för arbetare är usla. Slavarbete är vanligt förekommande i områdena längs landets gränser. Nisi förklara att de bott i lägret i 12 år. Under dessa år har de inte varit utanför lägret en enda gång. Thailändska myndigheter låter flyktingarna röra sig fritt inom Mae La, men den överväldigande majoriteten saknar tillstånd att åka utanför lägret. Rörelsefriheten för flyktingarna är därmed minst sagt begränsad. Det finns barn här som aldrig varit utanför lägren. Vid allvalig sjukdom kan myndigheterna ge flyktingarna undantag för att få komma till ett sjukhus i Mae Sot, men det är ytterst sällsynt. De flesta får försöka klara sig bäst de kan i lägren. Situationen jag befinner mig i är aningen absurd. Här sitter jag som över en helg åker fram och tillbaka till flyktinglägret och talar med två människor som inte kunnat ta sig utanför lägret på 12 år. En ansamling papper som bildar ett vinrött pass är det enda som skiljer oss åt. Det ger mig rätten att röra mig så gott som helt fritt i detta land. Att de saknar det samma innebär att de inte kan röra sig utanför ett flyktingläger. Orättvisan är uppenbar.

Ett par timmar senare sitter jag på ett golv av cement och med en gammal kvinna liggandes i en hängmatta framför mig. Hon ser svag ut. Hennes ansikte är blekt och hennes kropp är onaturlig tunn. Mellan hennes djupa andetag försöker hon pressa fram några ord på burmesiska. Min guide förklara för mig att hon är sjuk. Det är något med levern, men mer förstår jag inte. Jag antar att det är engelska som sätter stopp för det. Som så många gånger förr. Hon för vidare vårt samtal genom att förklara hur situationen är i lägren. Thailändska myndigheter kontrollerar alla varutransporter till lägret. Det råder ofta brist på grundläggande nyttigheter så som mat och mediciner. De varor som finns är för dyra för många av flyktingarna i lägren. Det råder ofta brist på mat och rent vatten. Sjukdomar som TBC och malaria är ett stort problem för många. Sjukdomar som hade kunnat förhindras med förebyggande insatser och rätt läkemedel. För kvinnan framför mig görs sig bristen på mediciner sig ständig påmind. Hennes lidande hade kunna förhindras eller i alla fall kraftig minskas om bara hon hade haft tillgång till tillräckligt med mediciner. Hennes dotter visar mig deras nuvarande medicinskåp som består av en samling örontops och en burk med smärtstillandetabletter. Plötsligt kommer jag att tänka på medicinskåpen på min arbetsplats hemma i Sverige. Vi brukar spendera några timmar i slutet av varje månad med att slänga mediciner som blivit för gamla. Här skulle de medicinerna kunna rädda liv. Kontrasterna blir återigen tydliga.

Efter en natts sömn på en bädd av bambuskott tar min guide med mig till en ny person han tycker att jag borde träffa. Han presenterar sig som Nwe och säger att han undervisar i engelska på missionärsskolan i lägret. Jag blir förvånad, men glad över att träffa någon som har ett arbete här. Alla andra jag har träffat livnär sig enbart på biståndsorganisationer. Självförsörjande tycks vara en utopi för de flesta här. Det visar sig dock att Nwe arbete är så gott som obetalt. 500 bath, motsvarande ungefär 120 svenska kronor, är allt han får i månadslön. Fast han har i alla fall något att sysselsätta sig med under dagarna, vilket är mer än de flesta har här. Vikten av en meningsfull sysselsättning kan inte underskattas. Den stolthet som finns i Nwe röst när han talar om sitt arbete är ett tydligt bevis för det. Problemet med arbetslösheten är givetvis tätt sammankopplat med förbjudet för att röra sig utanför lägren. Inne i lägret finns ytterst få arbetsplatser och de flesta här är inte välkomna utanför lägren. Många människor i lägret har levt i över tio år utan något arbete. Rastlösheten det sår i människors hjärtan är svår att förstå.

Några timmar senare sitter vi på motorcykeln på väg hem igen. Helgens upplevelser spelas upp på nytt inom mig. Människorna, förtvivlan, hoppet, den brutala verkligheten och drömmen om ett bättre liv. Allt sköljer som en flodvåg över mig. Jag kastar en sista blick över axeln innan de sista bambuhusen försvinner bakom horisonten. Mae La Refugee Camp är en skamfläck det thailändska samhället aldrig ville att jag skulle se, men lyckades se ändå. Det enda sättet för thailändska myndigheter att slippa skämmas över situationen där är givetvis att försöka förändra verkligheten för lägrets 60 000 invånare. Fast det såklart mycket svårare än att bygga nya vägspärrar och införa fler inreseförbud.

Bilder från Mae La Refugee camp

2010-03-22T12:06:00.004+01:00

Jag var i flyktinglägret Mae La i helgen. Den thailändska myndigheten gillar inte att man tar kort där då de inte vill att omvärlden ska veta hur situationen är i lägren. Ett par bilder lyckades jag dock ta.

Yaung Chi Oo Workes Association – Organiserar de längst ner i den thailändska samhällspiramiden

2010-03-19T12:25:00.005+01:00

Det är inte bara inne i Burma som arbetare gör motstånd mot vidriga arbetsvillkor. Här i Thailand kämpar föreningen Yaung Chi Oo Workers Association (YCO) för att förbättra immigtrant arbetarnas arbets- och levnadsvillkor. Igår hade jag det stora privilegiet att träffas dess ordförande Moe Swe.

Situationen för burmesiska immigrantarbetare i Thailand är, som Moe Swes valde att uttrycka det ”fullkomligt förskräcklig”. Elva timmars arbetsdag och endast en ledig söndag i månaden är mer regel än undantag. Lönerna ligger oftast mellan 1 och 2 USdollar om dagen. Ofta tvingas de bo på fabrikerna och när anställningen är slut och det är dags att åka hem är det vanligt att företagsledarna drar av för husrum och mat. En redan dålig lön blir då ännu sämre. Misshandel av immigrantarbetare är inte sällsynt. Våldtäckt likaså. Allt som oftast utan några repressalier för förövarna. Fackföreningar är endast tillåtna för Thailändska arbetare, men YCO fungerar i praktiken som en fackförening.

Moe Swe berättade för mig om hur YCO för ett par år sedan bytte strategi. Från att ha jobbat med enbart traditionell organisering började de inse styrkan i att nyttja den thailändska lagen till arbetarnas fördel. Självfallet är det förbjudet för arbetsköpare att misshandla och våldta sina anställda, även om de är burmesiska immigtrantarbetare. Det finns lagar som kan användas till immigrantarbetarnas fördel, givetvis allt för få och allt för bristfälliga, men de finns likväl. Det mest problematiska är dock att inte ens de bristfälliga lagarna följs. Därför samarbetar nu Yaung Chi Oo Workers Association med en rad jurister som hjälper dem att driva fall i den thailändska domstolen. ”I 90 procent av fallen vinner vi tills slut” sa Moe Swe med ett stolt leende på läpparna. ”Utöver det rent juridiska jobbar vi även mycket med utbildning. Ett stort problem är att burmesiska arbetare aldrig hört talat om att de har rättigheter som arbetare. Känner man inte till sin rätt kan man omöjligt kämpa för den” fortsatte Moe Swe. Han berättade också om hur hans organisation erbjuder skyddat boende för människor i konflikt med fabriksägarna. På den senaste tiden har de också börjat arbeta med att erbjuda hem åt kvinnor under tiden de är gravida. Arbetsköparna har nämligen som vana att sparka kvinnor som blir gravida. Slutligen är en central del i immigrantarbetarfackets verksamhet klassisk facklig kamp så som organisering av arbetarna.

Yaung Chi Oo Workers Association finansierar sin verksamhet med stöd från främst svenska ABF och norska LO. Plötsligt kände jag mig lite mer stolt över den rörelse jag kommer ifrån.

Panelsamtal om valet i Burma

2010-03-17T10:27:00.002+01:00

För er som är i Stockholm den 22 april rekommenderar jag er att ta er till riksdagshuset för att ta lyssna till ett panelsamtal om valet i Burma. Se här.

Debbie Stothardt från Altsean Burma, Aung Moe Zaw från Democratic Party for a New Society och före detta politiska fången Min Min från Assistance Association for Political Prisoners Burma kommer delta. Moderator är journalisten Jesper Bengtsson som skrivit boken ”Granatklockorna i Myitkyina”.
Det är nästan så att det är värt att ta ett direktflyg hem igen för att kunna lyssna på det. Ni som har under 10 timmars resa för att ta er dit borde inte behöva fundera på saken. Det kommer bli mycket intressant!

Från blod i Bangkok till val i Burma

2010-03-16T11:57:00.008+01:00

I Bangkok flyter det blod på gatorna, men här i Mae Sot är våra gränder torra. Demonstrationerna tycks hålla sig kring huvudstaden, hit ut till landsorterna vill det mycket till innan de kommer. Däremot nådde demonstrationerna fram till vår lunchdiskussion idag. Min rumskamrat kommer behöva åka till Bangkok om två veckor för att göra vissa ansökningar. Hur situationen kommer se ut då är svårt att säga. Värmen och det oerhörda arbete som krävs för att administrera vatten till närapå 100 000 demonstranter talar emot att helgens demonstrationer kommer bli långvariga. Å andra sidan talar regeringens reaktioner och de senaste dagarnas spänningar mellan demonstranter och polis för att det kan bli både långvariga och kravalliknade demonstrationer. Då min spåkula tyvärr har gått sönder kan jag inte avgöra vilket utav de scenarierna som överrensstämmer bäst med hur framtiden kommer gestalta sig.

I Mae Sot kretsar det mesta nu kring valet i Burma som ska hållas i år. Förra måndagen offentliggjordes de första vallagarna inför valet. Samma dag skrev jag om mina förväntningar på vallagarna här. Något datum för valet är inte angett ännu. Det som vallagarna mest kretsar kring är hur valkommissionen, som kommer övervaka valet och ha stort inflyttande över både processen och resultatet, kommer utses. Sammanfattningsvis kan man säga att juntan i och med vallagen sett till att de kommer kunna handplocka kommissionens medlemmar. I svensk media har det mesta fokus varit på att på att Aung San Suu Kyis parti NLD (National League for Democracy) i och med vallagen ställs inför ett svårt dilemma. Vallagen säger nämligen att partier med medlemmar som är fängslade inte tillåts ställas upp. Aung San Suu Kyi sitter just nu i husarest på grund av en minst sagt orättvis rättegång mot henne. Därmed har NLD att välja mellan att utesluta sin frontfigur eller inte ha rätt att ställa upp i valet. Vägrar de ställa upp i valet kommer partiets illegaliseras, enligt vallagen från förra veckan. Som om det inte vore svårt nog att välja mellan de båda alternativen säger vallagen dessutom att partierna i Burma har 60 dagar på sig (från och med den 8 mars) att registrera sig inför valet. NLD måste alltså under stor tidspress välja mellan att illegaliseras eller tvingas utesluta Aung San Suu Kyi för att ställa upp i ett val som av allt att döma kommer gå mycket osjyst till. NLD har dock meddelat att besked om hur man väljer att agera kommer tillkännages i slutet av månaden.

FN gjorde igår ett förhållandevis skarpt uttalande där man kritiserade valet. Deras fokus låg mestadels på att alla de politiska fångar som finns i Burma inte kommer få någon chans att delta i valet. FN berörde såklart även övriga delarna av vallagen. Läs mer om FN:s uttalande här.

Här i Mae Sot förespråkar de flesta jag träffar att valet ska bojkottas av oppositionen. Då valet är osjyst och inte kommer innebära att juntan släpper ifrån sig makten är en bojkott det tydligaste markerandet man kan göra, hävdar de. Experter vanar dock för att en bojkott skulle ta ifrån oppositionen den lilla möjlighet man trotts allt har att påverka i och med valet. De pekar dessutom på likande historiska exempel där bojkott resulterat i negativa resultat. Det finns inga givna svar på hur demokratirörelsen bör agera i detta läge.

Vallagarna inför valet i Burma ska offentliggöras

2010-03-09T08:19:00.002+01:00

BBC rapporterar här om att vallagarna i Burma ska offentliggöras idag. I år ska ett val gå av stapeln i Burma. Exakt datum är inte sagt ännu, kanske redogörs det om i dagens offentliggörande. Oppositionen kritiserar valet för att inte ske på schyssta villkor. Bara det att valdag och vallagar offentliggörs så pass nära dagen valet ska gå hållas anses vara ett sätt för juntan att försvåra för oppositionen att kampanja. Att ledaregestalten för oppositionsrörelsen Ang San Suu Kyi fick sin husarrest förlängd har troligen också med valet att göra. Juntan insåg i senaste valet 1990 att hennes popularitet utgjorde en stor fara för dem. I det valet vann nämligen Ang San Suu Kyi parti NLD stort över juntan, men det struntade generalerna i och styrde vidare på egen hand ändå.

Valet handlar från Juntans del troligen om att försöka vinna legitimitet från omvärlden samtidigt som man under inga omständigheter vill förlora makten. Balansgången däremellan blir förmodligen mycket svår för dem att klara av. Om de ska vinna omvärlden förtroende krävs det demokrati men demokrati är just vad som kommer frånta Juntan det maktinnehav man besitter idag. Om omvärlden bara står på sig i sina krav på demokrati (vilket dessvärre inte alls är självklart) sätts juntan i en svår sitts där de måste överväga mellan att ge efter på de som ställer krav inom landet eller säkra sitt maktinnehav genom att göra som man brukar, använda våld och terror.
Det är en mycket spännande tid att befinna sig i exildemokratirörelsen nav.

Ny Strejk i Rangoon

2010-03-08T10:55:00.004+01:00

Jag och Raul har tidigare rapporterat om att det för ungefär en månad sedan inträffade en serie strejk i Rangoon. Tusentals arbetare på en rad fabriker, mestadels klädfabriker, gick ut och krävde bättre arbetsvillkor. Ni kan läsa mer om det här. Det verkar dock som om strejkvågen inte stannat av än. För någon timma sedan nåddes jag av nyheten att 4000 arbetare igår genomförde en sittstrejk för bättre lön. Ytterligare info om händelsen och eventuella kopplingar till förra månadens strejker är fortfarande oklart för mig. Min hypotes är dock att nyheten förra månadens strejker har spridigt sig och att det gett inspiration till denna strejk. Även om SPDC (regimen i Burma) har kontroll över medierna och använder dem får att sprida sin egna förljugna propaganda så finns det andra kanaler som nyheter sprids via. Strategiskt utplacerade radio och TV stationer används av exiljournalister för att rapportera om en annan bild av Burma. Förra månadens besked om att det går att få drägligare arbetsvillkor genom strejker har troligen nått fram till de som genomförde gårdagens aktion. Möjligt är dessutom att organiseringen av arbetarna har någon direkt koppling, men det har jag inte tillräckligt med underlag för att bekräfta ännu. Jag återkommer med mer information om detta senare. Klart är i alla fall att de generaler och fabriksägare som trodde att dem lyckats tysta folkets krav på ett värdigt liv trodde fel. Motståndet lever inne i Burma!

Konst och dess motsatts

2010-03-07T15:27:00.004+01:00

Denna vackra tavla möte mig när jag anlände för en av förra veckans föreläsningar:

Och så här såg tavlan ut efter att Mikael Rockat loss en stund:

Fabriksarbetare i Burma kräver bättre arbetsvillkor

2010-03-06T05:47:00.004+01:00

Jag och Raul fick med en nyhetsartikel i ETC:s senaste nummer. Ni kan ni läsa den här eller så kan ni läsa den ocensurerade versionen nedan:

Positiva nyheter inifrån Burma hör inte till vanligheterna. Inom det slutna landet har motstånd mot den paranoida och xenofobiska regimen resulterat i långa fängelsestraff för de involverade och organiserat motstånd har mötts med vapenmakt. Dock visade arbetare under förra veckan att motstånd är möjligt då tusentals arbetare, i industriområdet Hlaing Tharyar, gick ut i strejk för att kräva bättre arbetsvillkor.

Arbetsvillkoren är ett omdiskuterat inslag i Burmafrågan. ”En vanlig arbetsdag börjar nio på morgonen och slutar inte förrän elva på kvällen.”, berättar Moe Saw, ordförande för Democratic Party for a New Society, och som har haft nära kontakt med de strejkande. ”Helgerna är inte fria och även om det finns lagar stiftade kring övertidsbetalning, följs inte dessa av arbetsgivarna. Lönerna ligger på mellan 20 000 till 30 000 kyat i månaden vilket motsvara mellan 20 till 30 dollar. Fria fackförbund är förbjudna och arbetare får enbart organisera sig i det statligt styrda föreningen för arbetare.”
Ett resultat av detta är att flera fackliga ledare sitter i fängelse och all organisering av arbetarna sker helt på underjordisk basis. Det är mot bakgrund av det som strejken i förra veckan ska förstås.

Den 9 februari gick arbetarna på det koreanskt ägda fabrikerna Opal 2 och Mya Fashion ut i strejk och krävde en löneförhöjning på 10 US dollar. Strejken spred sig snabbt till skofabriken Tayee och klädfabriken Kya Lay. Kraven som ställdes av dem var rätten till semester, höjning av lönen och en skälig lön för övertidsarbete. Militärjuntan svarade genom att skicka dit hundratals kravallpoliser och i förhandlingarna som skedde fick arbetarna gå med på en lönehöjning från 2 US dollar per dag till 5 US dollar. Kraven som ställdes under strejken bemöttes alltså inte helt, men samtidigt gick en tydlig signal ut till andra arbetare. Motstånd lönar sig. Dagen efter att de inledande strejkerna fick sin upplösning, annonserade arbetare i två andra fabriker, Myanmar Sunny skofabrik och Miss style skofabrik, att de numera befann sig i strejk. Än en gång var kravet en löneförhöjning. Militärjuntan insåg att strejkvågen inte var över och rädslan för människor som organiserar sig och ställer krav ledde till att man gav alla arbetare i fabrikerna semester, en manöver som ledde till en de facto lockout av arbetarna.
”Strejken var en liten seger”, säger Aung Moe Zaw. ”Vi oroar oss dock för konsekvenserna som kommer att möta de som organiserade strejkerna efter att uppmärksamheten har försvunnit.”

Militärjuntans svar på de strejkandes krav har varit betydligt lindrigare denna gång än vid likande händelser vilka ofta resulterat i våld. Militärjuntans sätt att hantera strejkerna på kan förklaras med det kommande valet som bakgrund och en historisk läxa som förtäljer att de stora massupproren i Burma oftast påbörjats som protester rörande de ekonomiska villkoren i landet. Upproret 1988 skedde efter att dåvarande diktator Ne Win införde en ny valuta, ett beslut som i praktiken ledde till demoniserandet av samhället. Munkupproret 2007 gällde en chockhöjning av bensinpriset som fick effekten att alla varor gick upp i pris. Valet som ska ske i år ses av militärjuntan som ett viktigt steg i legitimiseringen av deras styre och de är måna om att allt ska gå som smort. Att slå ner strejker skulle i deras ögon befläcka valet och än mer sänka Burmas redan skamfilade anseende på den internationella arenan. Frågan som många ställer sig nu är om juntans användande av ”silkesvantar” kommer att ge än mer utrymme för liknande protester och om dessa kan komma att växa tillräckligt för att än en gång utmana juntans grep om makten.

Arbetarnas roll i den burmesiska demokratirörelsen har länge underskattats. Under upproret 1988 var det i månt och mycket fackets deltagande som gav demokratikraven den kraft de trots allt hade. Genom att facket anslöt sig gick upproret från att vara blott ett studentuppror till att få en bred folklig förankring. Det var först då protesterna på allvar började hota juntans maktinnehav. Sedan innan har även fackföreningarna spelat en viktig politisk roll inom landet. Arbetare initierade ett flertal av upproren mot det brittiska kolonialväldet innan Burma blev självständigt men har sedan militären tog makten lidit av flera nederlag, speciellt efter hamnarbetarestrejken i Rangoons hamn som bröt ut 1970 och besvarades med en massaker på strejkdeltagarna.

Trotts den svåra situation som råder för burmesiska arbetare visar de senaste dagarnas strejker att det finns en möjlighet att få bättre levnadsvillkor genom att sluta sig samman till. Enighet ger stryka sa en gång Ann San Suu Kyi. En tes som än en gång bevisat sitt sanningsvärde.

Raul Urrutia
Mikael M Karlsson
Bosatta i Mae Sot

Med blicken mot Burma

2010-03-03T12:00:00.002+01:00

Vi var vid gränsövergången igår. En vän skulle över till Burma, vi andra skulle förlora så många dagar av våra visum om vi gick över så vi stannade kvar på den Thailändska sidan. Vi stod på promenadstråket längs stranden och blickade över floden. Landet vi alla kom hit för var bara ett 50-tal meter ifrån oss. En kraftig sluttning ner mot vattnet och 20-30 meter av någon smutsig sörja som skulle kunna kallas vatten var det enda som skiljde oss från Burma.
- Vattnet är så lågt nu för att det var länge sedan regnperioden, förklarade någon. Efter att det börjat regna i slutet av maj eller början av juni kommer vattnet vara flera meter högre. Skjulen längs ner på andra sidan kommer förmodligen behövas utrymmas.

Under bron satt ett par personer, lagom många för att utgöra en familj, och förberedde en måltid. Barnen var smutsiga och det enda som de hade som tak var bron ett 10-tal meter ovanför deras huvuden. Förmodligen livnärde dem sig på vad som var möjligt att livnära sig på. Det höll sig vid liv i alla fall, men förmodligen inte mycket mer än så. Jag upprördes återigen över situationen här. Över hur ett samhälle kan förneka några barn ett riktigt hem medan andra lever med en swimmingpool på gården. Återigen lät jag mig uppröras innan jag vände ryggen till och gick åt ett annat håll.

Vi stannade till ett par stenkast ifrån bron. En gummiflotte gled sakta fram över vattnet framför oss. Tre-fyra personer transporterades över till vår sida av stranden. En soldat stannade till bredvid oss med ett maskingevär nästan lika stort som hela hans överkropp hängandes runt halsen.
- No passport; 20 Bath, sa han och pekade mot flotten.
Jag tittade på honom utan att säga något. Här står en gränsvakt och förklarar för mig hur man smugglar sig över gränsen. Såklart är han precis som alla andra från polisen och militären här mutande, korruption är nästan lika vanligt här som utspottade tuggummin är på allégatan hemma i Borås. Ändå kan jag inte förneka min förvåning över hur öppen korruptionen tillåts vara. Såklart hade ingenting varit bättre bara för att man gömt undan eländet, men det hade varit lättare att förstå det då. Skamgränsen tycks vara passerad för länge sen här, alla vet om hur det funkar och ingen ser någon anledning till att förneka det.

Vi gick tillbaka mot bussen in till Mae Sot. Jag kastade en sista blick över axeln innan landet på andra sidan försvann ur sikte. Burma. Vi ses igen, var så säker.

Matchreferat

2010-02-28T11:31:00.006+01:00

Så har vecka två här i Mae Sot kommit till sin final. Den ska firas med Linnea på den Västerländska restaurangen inne i staden. Ni som vill kan ju gå in på henne blogg och gratulera henne på namnsdagen.

Veckan har varit bra. Mycket bra. Det känns bra att ha haft någonting att göra. Mellan 9.00 till 16.00 har jag haft föreläsningar i politik, samhällsvetenskap och när tillfälle kom kastade jag även in en del genus. I måndags var det ideologi som stod på schemat, i tisdags ägnades hela dagen åt att diskutera demokrati och i onsdags var det Sverige och svenska arbetarrörelsen som allt kretade kring. Men allt det där kan ni läsa om i förra blogginlägget. Resterande vecka gick även den bra. Torsdagen vigdes helt åt genus och jämställdhet. Vi såg en utmärkt film om kampen för kvinnlig rösträtt i USA och diskuterade hur det såg ut i våra egna samhällen och organisationer. Det är två tjejer och nio killar i klassen jag undervisar just nu vilket satt sin prägel på gruppdynamiken, men kanske lyckades jag så ett frö till något. Förhoppningsvis. I fredags repeterade vi vad vi gjort under veckan på förmiddagen för att göra oss säkra på att allt verkligen nått fram. Därefter diskuterande vi folkrörelsearbete och hur vi kan använda det vi lärt oss i verkligheten. Det kändes bra att avluta med att försöka se hur alla dessa teorier jag pratat om kan användas i vardagen. För som Marx sa: ”Filosoferna har bara förklarat världen, det gäller att förändra den!”

Ibland tog jag mig dock vatten över huvudet. Det mest absurda exempel på detta var när vi lekte ”dead fish” i fredags. Leken bygger på att man ber deltagarna att lägga sig ner på golvet och sen lämnar man rummet utan vidare instruktioner. Den som först kommer ut och frågar varför i hela världen de ska ligga på golvet och ha tråkigt har vunnit. Budskapet är såklart att man ska tänka själv och trotsa ledaren instruktioner om så nödvändigt. Det var dock en aning magstarkt för människor som envisas med att kalla mig ”MR. Karlsson” och serverar mig kaffe varje morgon innan jag ens hunnit stiga in genom dörren. Eleverna låg prickstilla, knäpptysta och bara väntade i en timme innan jag gick in och avbröt leken. Jag ville inte ha på mitt samvete att de fått liggsår av mina galna upptåg.

Däremot var jag förvånad över ärligheten och förmåga till att utrycka kritik som de visade när vi hade utvärdering i slutet av samma dag. Det gav mig mycket saker att tänka på till nästa gång. Att tala långsammare och relatera mer till dagssituationen i Burma var två bra exempel. Det ska arbetas vidare med.

Helgen har fått varit, just det, helg. Vi cyklade iväg till en swimmingpool i rikemansområdena här i Mae Sot. Där kunde vi njuta av allt det som vi är här för att bekämpa. Den grova rasism som gör att bara thailändare och västerlänningar är välkomna till sådana platser och det grova klassamhälle som håller ut även de flesta Thailändare från dessa platser. Det är en vidrig verklighet som vi lever mitt i. En elev till mig berättade att han under sina tre månader här inte vågat gå utanför gården, han är rädd för att bli arresterad av polisen. Han saknar nyckeln till frihet. Han saknar ett pass. Han har fördrivit från sitt eget land och tvingas nu leva som andraklassens medborgare i sitt grannland. Jag försökte nicka sympatiskt och uppröras över situationen tillsammans med honom. Sen sa jag hejdå och började cykla hem. Väl medveten om att mitt vinröda pass gör att jag kan röra mig obehindrat här. Kanske är jag inget annat än en simpel parasit som profiterar mig på det rasistiska klassamhället här? Jag försökte två mina händer genom att kasta iväg en arg artikel till någon tidning innan jag tog en öl till en swimmingpoolens bar. Om det ställde pärleporten på glänt för mig är dock ytterst tveksamt. Tror jag börjar få nog av det här snart. Imorgon är det tillbaka till barrikaderna. Det är inte en dag för sent.

Halvleksrapport

2010-02-24T15:31:00.004+01:00

Nej, jag har inte tänkt göra någon tråkig analys av någon tråkig Hockey- match i något tråkigt OS. Här är det ingen som bryr sig om vinter-OS. Kanske inte så konstigt i och med att det nästan konstant är 30 grader varmt här. När jag nämner att det var flera meter snö när jag åkte hemifrån får jag för det mesta en förvånad blick. Någon gång har jag reflekterat över att personen jag pratar med kanske inte ens vet vad snö är, men det är nog inget annat än en fördom från min sida.

Det jag istället tänkt ägna denna halvleksrapport är att sammanfatta veckan. I lördags fick jag nämligen reda på att jag under veckan som kom skulle hålla föreläsningar hela dagarna måndag till fredag. Ämnena var samhällsvetenskap, politik och genus. De tre första dagarna har gått bra. Jag började med att prata om ideologi i måndag, det kändes som en nödvändig bakgrund innan vi gick vidare till det mer konkreta politiken. I tisdags hade vi mest gruppdiskussioner om demokrati vilket inte var lika framgångsrikt. Som en elev anmärkte på så vet medlemmar i en demokratirörelse redan vad demokrati är, jag behöver inte komma och hålla föreläsning om det. Idag pratade vi om politik i Sverige och det socialdemokratiska arbetarepartiet som två exempel på demokrati. Det var den bästa dagen hitintills. Eleverna var mycket intresserade av detta exotiska kostiga land där borta på andra sidan jorden. Jag fick stundtals lämna området politik och för en förvånad församling förklara vad en midsommarstång är för något. Det måste verkligen vara konstiga de där svenskarna som dansar runt en symbol för det manliga könsorganet för att fira att det är sol hela dagarna. Sol är det ju ändå hela dagarna här och könsorgan är något folk för de mesta inte ser någon anledning att dansa runt hand i hand. Ännu svåre blev det att svara på frågan hur ett land där det högsta ämbetet går i arv kan kalla sig demokratiskt. Helt plötsligt blev den där bleka västerlänningen med runda nördglasögon väldigt tyst. Att Thailand kan det är en sak, det genomskådar dem flesta, men att ett land som ses som ett demokratiskt föredöme kan låta det vara på det viset var en stor förvåning för dem. Vid närmare eftertanke är det nog det för mig också.

Jag ser nu framemot de två återstående dagarna av denna vecka, men kan samtidigt inte förneka att det kommer bli oerhört skönt med helg sen. Den här veckan har varit tuff. 6 timmar föreläsningar och sen spendera kvällarna med att planera nästa dag är ganska krävande. Men inte desto mindre roligt för den delen skull. Dagen blev inte desto mindre rolig av att jag fick förfrågan om jag kunde hjälpa dem att starta upp en filial till s-studenter här i Mae Sot.

Time to get to work!

2010-02-21T13:38:00.002+01:00

Ska hålla föreläsningar mellan 9-16.00 varje dag under veckan som kommer. Om demokrati, genus, SAP m.m. Det är jätteroligt men kräver en hel del förbredelser. Som jag borde satt igång med för en vecka sedan, men fick reda på det här igår. Så det får nog bli nattmangling. Känns som en klassiker.

Arbete!

2010-02-19T05:14:00.000+01:00

Äntligen börjar det hända saker här! Den första veckan var väldigt lugn för mig så jag har mest suttigt på kontoret och varit understimulerad. Nu verkar mitt nätverkande dock börja ge resultat. Först så har jag och Raul lite kvar på artikeln, vi försöker leta upp någon facklig aktivist att intervjua. Därutöver ska jag på möten med ett träningscenter både på lördag och söndag. Igår dök det dessutom upp en kille på kontoret som ville ha hjälp med att ta fram källmaterial om skolsystemet i Burma. Det känns skönt att det händer saker nu även om jag inte har någon aning om hur dessa arbetsuppgifter ska lösas. Jag är kraftigt underkvalificerad för det här jobbet, men med en gnutta hängivenhet brukar de mesta problem kunna lösas. Hoppas jag iaf.

Värmen håller i sig. Jag tog en cykeltur runt i området för någon dag sedan. När jag kom tillbaka hade svetten gjort min tröja så blöt att man kunde trott att det regnat där jag cyklat. Regn känns dock avlägset. För att inte tala om snö.

Déjà vu

2010-02-17T14:14:00.001+01:00

Dagen som nu blivit till kväll har varit som ett avmystifierat Déjà Vu från dagen innan. Jag steg upp för att i morse och begav mig till kontoret för att skriva, men vid tolvtiden kom Naw San med ett förslag om en liten roadtrip till medlemsorganisationerna i SYCB. Så vi kasta oss upp på moppen och gav oss ut på Mae Sot gator.

En organisation vi besökte utmärkte sig. Det var ett ungdomscenter som fungerade ungefär som en fritidsgård för ungdomar mellan 13-24, men de kombinerade sitt sociala arbete med att kämpa för reproduktiv hälsa. HIV/AIDS är ett jättestort problem i Burma och om än problemet inte är lika stort i de burmesiska områdena så finns problemet här i alldra högsta grad. HIV/AIDS respekterar tyvärr inga nationsgränser. Ännu mer tyvärr så är det tvärtom när det kommer till samhällets ansvar för HIV/AIDS. Solidariteten tar allt som oftast slut vid nationsgränsen. Ungdomscentret vi besökte idag är ett undantag. De jobbar både i Mae Sot och i den utsträckningen det är möjligt inne i Burma. Deras arbete handlar både om att distribuera preventivmedel och om att utbilda i reproduktiv hälsa. Två delar av kampen som är lika viktiga.

Efter ungdomscentret passade vi på att spendera några timmar hos KNGY som är en organisation för den etniska folkgruppen Kayan i västra Burma. Vi fastnade ett par timmar i en diskussion om en kamera som de ville ha hjälp att fixa fram. Ett uppdrag som jag inte var sen med att erbjuda min hjälp med. Nu väntar jag bara på att få ett mejl med vidare info.

På kvällen gjorde jag vistelsen första besök i tvättstugan på SYCB. Tvättstugan här består av tre baljor på trappan till köket. Bara en sådan sak som att bryta könsrollerna och tvätta är någonting som känns viktigt här. Genom att bryta mönstret kan vi öppna upp för större förändringar. Steg för steg mot den feministiska revolutionen.